Hösten 2024 var inrikesminister Mari Rantanen (Sannf) borta från jobbet i tio veckor. Hennes vuxna dotter som har en svår funktionsnedsättning var allvarligt sjuk. Som hennes vikarie hoppade trafikministern Lulu Ranne från samma parti in.
Ministeriet hade sedan våren berett från vilka länder Finland skulle ta emot årets 500 kvotflyktingar. År 2024 hade de största grupperna varit afghaner från flyktingläger i Iran och kongoleser strandsatta i Rwanda.
Vid ministeriet började powerpointar cirkulera om att mottagningen av ”kristna” skulle ökas radikalt, enligt uppgift som styrning från ministern.
Av de 500 skulle 370 vara flyktingar från den större av de två Kongo-staterna, och Venezuela, båda traditionellt kristna länder. Strömmen från muslimskt dominerade Syrien och Afghanistan skulle stramas åt.
Under ministerns tjänstledighet ska en ministermedarbetare – enligt medieuppgifter Maria Paaso, tidigare anställd vid migrationsverket Migri och Skyddspolisen – ha tagit saker i egna händer och gett direktiv om omfördelningen.
”Inga objektiva skäl”
Omfördelningen avvek mycket från vad ministeriets egna tjänstemän hade jobbat fram, och läckte till medierna i november 2024.
Diskrimineringsombudsmannen Kristina Stenman (DO) och enhetschefen Robin Harms vid hennes byrå ansåg att Sannfinländarna i regeringen aktivt sållade bort flyktingar av annan religiös bakgrund än den kristna. DO började utreda frågan som diskriminering och hade i mars grundade orsaker att pricka ministeriet.
– Det var ju inte bara powerpointarna från augusti–september. Inrikesministeriet har ingenstans i processen på ett trovärdigt sätt fört fram juridiskt godtagbara skäl varför man så starkt valde att prioritera flyktingar från Venezuela och Kongo, där kristendom är en klar majoritetsreligion, framför flyktingar från i huvudsak muslimska Afghanistan och Syrien, säger Kristina Stenman.
Justitiekansler Tuomas Pöysti som på valborgsmässoafton gav ett utlåtande om processen ansåg anklagelserna om diskriminering var allvarliga och att beredningen hade varit ”misslyckad”.
Integrerar kyrkan kristna nykomlingar?
Frågan är ändå inte entydigt så enkel att Finland blint tar emot just de flyktingar i världen som för stunden är de absolut mest utsatta.
Utlänningslagen stadgar att man ska bedöma vilka som har de bästa förutsättningarna att integreras. Man ser alltså också om det finns till exempel tolkar eller vårdresurser för vissa nationaliteter. Man strävar därmed också efter att flera år i rad ta emot flyktingar från samma länder.
– De är ju ändå bland de flyktingar som (FN:s flyktingorgan) UNHCR har bedömt att har det största behovet att förflyttas hit, säger Kristina Stenman.
Kyrkor och samfund jobbar mycket med asylsökande. Kan inte en gemensam kristen livssyn kan hjälpa just kristna flyktingar att lättare integreras i Finland?
– Kyrkans och församlingarnas arbete är jättevärdefullt och man har ju oftast integrerande verksamhet oberoende av flyktingarnas religiösa bakgrund, säger Kristina Stenman.
Att man är förföljd för sin religions skull är ett skäl att få flyktingstatus. Men det betyder inte att man kan få förtur framför andra enbart på basen av sin religion, förklarar hon.
"Bra för Guds rike om också muslimer och buddhister kommer till Finland."
"En religiös gemenskap viktig för många"
Samtidigt är religion viktig för många som kommer, säger Marianne Green, som leder MA Porvoo, en mångkulturell, opolitisk, och religiöst obunden förening i Borgå.
– Man vill ha en gemenskap att höra till. Det är ofta lite annorlunda än för många av oss som lite kommer och går i kyrkan, säger hon.
Marianne Green har precis talat med flera som har uppskattat det att kristendomen i Finland som friare än många andra religioner, där man enligt dem hon har talat "inte får göra det ena och inte det andra".
De som har en kristen bakgrund tycker Marianne Green efter sin egen erfarenhet att också verkar ha lättare att integrera sig i det finländska samhället.
– Det är nog vanligare att muslimer oftare blir sittande bland sina egna, säger hon.
”Unken nationalism av politiker”
Pastor Markus Österlund i Andreaskyrkan i Helsingfors ska precis skynda iväg till församlingens matutdelning. Församlingen har ett omfattande nätverk bland invandrare. Vid mathjälpen hjälper många unga från Sri Lanka till. Att de flesta av dem är buddhister spelar ingen större roll i den stora helheten, inte för dem och inte för församlingen.
Guds rike tar emot människor, säger Markus Österlund.
Den katolska kyrkan några kvarter bort närmast sprängs för att så många invandrare har fått ett socialt sammanhang i kyrkan så alla knappt ryms in.
I Markus Österlunds frikyrkoförsamling verkar en kristen grupp från Rwanda. På andra håll i landet har kristna karener, baptister från Burma, kommit fort till rätta genom stöd från små baptistförsamlingar på platser som Esse i Pedersöre.
– De har väl haft en viss fördel i Finland som kristna. Men som jag läser Bibeln kan man inte använda det som argument för att mest ta emot kristna flyktingar. Det är en unket nationalistisk, självisk politik, säger Markus Österlund.
De kristnas kärnuppgift är enligt honom att ta hand om alla och predika budskapet om Jesus Kristus.
– Då ser jag det för Guds rike skull som en stor fördel om det kommer också muslimer och buddhister till Finland. I vår kyrka har vi fått döpa flera muslimer, säger Markus Österlund.
