Han åker tillsammans med fyra vänner i en gammal Volvo med en bastu på släp. Målet med resan är att träffa många glada människor och bada bastu på vägen.
– Vi är mera intresserade av de goda samtalen än av hur många människor som möter under resan, säger Robin Nyman.
Han försöker förstå händelserna i livet i andliga termer. Det här projektet är inget undantag.
– Den kopplingen behöver inte finnas där, men jag tänker att det finns en dimension av Guds närvaro i allt det vi pysslar med. Jag tänker mig att Gud kan ha användning av det här projektet. Men jag förstår inte på vilket sätt. För jag ser inte hur det passar in i ett andligt formulär.
Han vill utmana rädslan att skämma ut sig som han ser ligga på lut i kulturen.
– Så fort man sticker ut näsan och gör något utöver det vanliga finns anklagelsens röst där. Det är jag intresserad av att brottas med. Måste allt som kristna företar sig garanterat lyckas eller åtminstone ske värdigt? Jag känner mig inte hemma i den kristna värdighetsmanteln. Jag tror den religiösa kulturen ställt det kravet, inte Gud Fader.
Får man inte vara en Guds dåre?
– Det mest logiska skulle ju vara att gemenskapen med Gud ger en enorm frimodighet och frihet. Men jag är inte säker på att jag ser den överallt. Skulle jag vara jätterädd för mitt anseende skulle jag inte kunna göra det här. Men mitt värde och min självbild är inte så viktigt. Vi som troende har ett helt annat fundament än vår image. Därför kan vi kasta oss in i det här, för vi kan egentligen inte misslyckas.
Har du tänkt på möjligheten att ni inte kommer fram?
– Jo, vi har inte lovat våra samarbetspartners att vi når Basel. Vi har lovat glada människomöten.
Vad skulle det bästa tänkbara scenariet med resan vara?
– Det har redan hänt före resan. Det är människorna som velat delta. Någon har hört av sig och sagt att de stickar bastumössor åt oss – vilka färger vill ni ha? Någon annan lovade ved – vill ni ha den i 30 eller 50 liters säckar? Någon upptäckte rost på bilen – kom hit så fixar jag. Jag tycker det är så vackert att jag myser när många säger att vi löser det här tillsammans. Det här är ingen församling och ska inte bli det heller. Men det ligger nära min definition på församling.
– Jag hoppas förstås också på människomöten som vi kommer att minnas. Vi vill inte finnas på estraderna eller på torgen utan träffa människan där människan är.
Varför gör du det här?
– De senaste åren har jag ofta bett Gud om att få göra nåt annat än gå ensam i byggkläder. När det här projektet dök upp på radarn tänkte jag det matchar mina naturliga gåvor. Gud har välsignat mig med många vänner – om de finns kvar efter det här projektet. Det känns märkligt att be Gud om öppningar men sedan inte göra sin del när det gäller.
Ser du det som ett bönesvar?
– Det vill jag inte säga, för det är att tänja på sanningen. Jag tror inte på teologin att dörrar slås upp. Det verkar som om man får använda allt man har för att bända upp dem.
När vi träffar Robin har bastubygget nyss påbörjats och resan är ännu inte färdigplanerad i detalj. De avser starta den 8 maj med att ta färjan över till Umeå.
– Första kvällen i Sundsvall, andra i Stockholm, tredje i Västervik, fjärde i Skåne, femte kvällen i Tyskland kanske… jag minns inte. Vi behöver ta oss fram cirka 300 kilometer per dag för att hinna till Basel.
– Vi försöker hitta Finlandskopplingar under turen. Vi ska till exempel hälsa på fem finländska fotbollsdamer som spelar i Allsvenskan i Vitsjö.
Det är ganska många stopp i Sverige?
– Jo, delvis på grund av språket men det är ju också Sveriges representant i Eurovisionen som vi är med och hejar på.
Följ Resan: Länkar till kanaler på sociala medier finns på bastutibasel.com
