Häromveckan läste jag en artikel i Helsingin Sanomat. Den handlade om fyra killar som – utan att deras föräldrar haft koll på det – byggt en koja i skogen under en lång tid. Det var en fin koja, men det intressanta var ändå inte kojan utan att den blev en nyhet.
En annan artikel, också i Helsingin Sanomat, rapporterar om att både barn och vuxna som försöker lära sig spela ett instrument blir både chockade och uppgivna när de märker att det tar längre tid än ett veckoslut att verkligen lära sig spela vackert. Ofta ger de upp.
En tredje artikel, denna gång i New York Times, uppger att amerikaner verkar vara på väg att förlora sin förmåga att tänka logiskt. Både vuxna och barn presterar katastrofalt mycket sämre än förr i läskunnighet, vilket också leder till att de blir sämre på att läsa av samhället eller på att fatta beslut.
Jag tänker på de här artiklarna när jag är på promenad och ser fyra killar i 10–12-årsåldern cykla i grupp. En av dem är mycket duktig: han cyklar 50 meter på bakhjulet. Jag tittar på dem och mitt hjärta snörps samman av rörelse och förtjusning. De cyklar! Som förr i tiden!
Samtidigt tänker jag på att min kollega sa att hennes vän sagt till henne att man numera oftare ser skyltar som varnar för lekande barn än man ser lekande barn. Hon sa att varje gång hon ser en sådan skylt tänker hon på det. Jag vet att jag också, härefter, kommer att tänka på det varje gång jag ser en sådan skylt.
Jag tänker också på att jag själv numera läser allt färre böcker. I stället lyssnar jag på poddar. När en podd är slut letar jag rastlöst efter följande, och om jag inte hittar en som handlar precis om det jag vill höra om blir jag förnärmad.
En av mina vänner sa att han märker att han har svårt att förbinda sig vid att se på en film som varar i en och en halv timme.
Vad har hänt? Vad hände med barnen? Vad hände mig? Vad hände med oss alla?
Telefonen hände. Sociala medier hände. Netflix hände. Spotify hände. Och sedan var ingenting som förr.
För ett drygt år sedan utkom socialpsykologen Jonathan Haidts bok The Anxious Generation (Den ängsliga generationen), som handlar om hur våra barns liv förvandlats av smarttelefoner, sociala medier och datorspel. Den har hållit sig på de amerikanska bestsellerlistorna sedan dess.
Haidts huvudtes är att all forskning pekar på att något drastiskt hände under åren 2010–2015, något han kallar för ”the great rewiring of childhood”, det vill säga en omkoppling av barndomen. År 2016 hade 79 procent av alla amerikanska tonåringar en smarttelefon.
Depressions- och ångestkurvorna för barn och tonåringar började peka uppåt från år 2012. Från 2012 visar också PISA-rapporter att allt fler barn och tonåringar känner sig ensamma i skolan.
Också adhd-diagnoserna börjar öka.
Unga vuxna – framför allt män – börjar uppvisa något man kallar för ”failure to launch”, som om de var raketer som inte klarar av att ta sig upp i sin omloppsbana. Många fastnar hemma med datorspel och nätporr, de får aldrig någon erfarenhet av jobb och verkliga, fysiska relationer.
Jonathan Haidt menar att telefonen och datorn fungerar som en erfarenhetsblockerare. Våra hjärnor och kroppar är skapta för att vi ska uppleva verkliga faror i den verkliga världen.
Vi är skapta för att bygga kojor och cykla på bakhjulet. När vi gör det lär vi oss värdefulla saker som behövs i livet, som att förhandla om kompromisser med motsträviga vänner eller inse när vi lutar oss bakåt för mycket, faller och stöter oss.
Genom årtusendena har vi beundrat människor som verkligen kan någonting. De som blivit beundrade har varit personer som varit, säg, bra på att skjuta med båge eller behärska ett instrument. Det har funnits en morot: övar du så blir du bättre så blir du beundrad.
Nu behöver du inte göra så mycket för att bli beundrad. Du behöver bara vara vacker och lustig och få många följare.
Sedan 1970-talet har man i en undersökning frågat amerikanska gymnasieelever om de håller med påståendet ”mitt liv känns meningslöst”. Fram till år 2010 svarar ungefär 9 procent ja på den frågan. År 2012 skjuter siffran i höjden för att fördubblas på fem år.
I en intervju i New York Times vidareutvecklar Jonathan Haidt en tes han framför i boken: att också våra moraliska värderingar håller på att urholkas. Förr, menar han, växte barn upp med sagor eller åtminstone tecknade filmer som hade en intrig. Någon var god, någon var ond. Någon gjorde rätt, någon gjorde fel. Någon fick vad hen förtjänade.
”Men det du ser på Instagram eller Tiktok är egentligen inte berättelser. Det som finns där är verkligen amoraliskt eller omoraliskt. Mycket är helt fruktansvärt. Pojkar ser massvis med videor om människor som råkar ut för olyckor eller upplever våld”, säger Haidt.
Men han menar att barn – och vi alla – behöver en moralisk struktur, gemensamma moraliska ramar.
”Moral fungerar som ett språk. Du kan inte ha din egen moral, den fungerar bara som ett gemensamt system.”
Vad är då Haidts lösning på all meningslöshet, på bristen på moral, bristen på lek, bristen på sammanhang?
Han vill ge frihet åt barnen. Han vill att de ska leka ute igen. Han vill att sociala medier ska tillåtas först när man är sexton. Vid det college där han undervisar ger han studerandena uppgifter. De ska till exempel regelbundet gå omkring i en park (utan telefon!) och rapportera om vad de ser. De återvänder i glad extas och berättar om att deras ångestsymtom minskat.
Men Jonathan Haidt, som själv är agnostiker, slår också ett slag för religionsutövning. Han tror på religionens sammanhållande verkan. Han säger att det är bra och nyttigt för vår hjärna att stå och sjunga tillsammans med våra verkliga kroppar i ett verkligt utrymme – då litar vi mer på varandra, säger forskningen.
Han tror också på bön och meditation, på stillhet och fokus. Han tror på att söka sig bort från det själviska, materialistiska, dömande, skrytsamma jaget, det som söker sin egen ära.
Döm inte, säger Jesus i Bergspredikan.
I sociala medier dömer vi snabbt och offentligt.
Han tror också på konfirmationen som övergångsrit.
Jag tänker på det när jag minns en gudstjänst jag var på för någon månad sedan. Det var fullt med konfirmander där. De var något stökiga.
Men när det blev nattvard stod de alla i ring framför altaret, och en efter en blev de välsignade. Först knuffades de och fnittrade. Sedan tystnade de. Och när det blev deras tur stod de alldeles stilla, och jag kände av en helighet i den stunden, att det fanns något större, för dem och för oss alla.
Jonathan Haidt säger, som andra före honom: det finns ett Gudformat hål i oss alla.
Att fylla det hålet är ett ställe att börja på.