I vår söndagsskola hänger det en påskkalender på väggen. Tjugo cirklar i olika färger. En grön, åtta lila, en svart, nio vita och en röd. En cirkel för varje helgdag i kyrkan, från fastlagen till pingst. Tillsammans med Väinö och Liisa, huvudfigurerna i vår lärobok, väntar vi med spänning på påsken.
Tillsammans med barnen har vi också skapat en påskträdgård på en stor bricka. Träd, blommor, en stor kulle av sand, en ringlande väg fram till kullen och en nysådd gräsmatta. I den trädgården kommer det att hända mycket spännande under påsken, både något tråkigt och hemskt men också något underbart och mycket fint. Vi vattnar, väntar och ser fram emot att få följa Jesus under påsken.
När vi sådde gräsfrön i trädgården så konstaterade barnen att fröna såg ganska torra och döda ut. ”Hur ska det här torkade fröet kunna börja växa och bli till grönt gräs?” Vi läste i boken och konstaterade att ibland måste något dö före det ska kunna växa igen, precis som torkade frön gör.
Så är det i livet för oss människor också. Ibland ”kraschar” livet, allt går i spillror och vi hittar oss söndriga på botten av oss själva. Kriser kan kännas övermäktiga och man funderar hur man ska kunna återhämta sig och någonsin bli hel igen.
Är det inte som med de torkade fröna och som med Jesus på påsken, att ibland måste något i oss dö för att det nya ska kunna växa fram? Det där gamla i oss måste ibland gå sönder för att det nya ska kunna växa och ta vid. Det nya i oss är oftast det vi från början var tänkta att bli, Guds ursprungliga plan med oss, men som vi av olika anledningar har glömt bort under färden.
Vi borde kanske börja se på våra motgångar med nya ögon. Se kriserna och problemen som en möjlighet att växa som människa och komma närmare Gud. Vi borde inte vara så rädda för att gå sönder utan känna tryggheten i Guds famn och lita på att Han har en plan med våra liv. Precis som med det torkade fröet som får växa till grönskande gräs i vår fina och spännande påskträdgård.
Anette Engsbo är tf. ungdomsledare i Malax församling.
