”Kan man fira födelsedag med någon som har dött?”

sorg.

Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder och om hur man talar om för sina barn att deras mormor inte kommer finnas hos dem. Hon tror det är nödvändigt att tala med barn om döden – för henne var det en viktig bit i den egna sorgeprocessen. Samtidigt måste vi ge dem hopp.

27.6.2019 kl. 10:00

I höst blir det tre år sedan mamma dog, säger Pamela Granskog, som i oktober kommer ut med en bok om en familjs sorg.

Inte en nedförsbacke utan ett ras. Så beskriver hon de sista sex månaderna när mammans minnessjukdom snabbt försämrades. Samtidigt var de månaderna värdefulla för att familjen fick påbörja vägen genom sorgen.

– Det är en nåd att vi fick den tiden.

För henne, hennes pappa och syster var det en viktig del i sörjandet att tala och planera, att bestämma plats för begravningen och välja psalmer.

– Det finns en trygghet i att man vågar möta det faktum att det kommer att sluta med döden.

Hon är också tacksam över att hon kunde tala med sina barn och förbereda dem på vad som skulle hända.

– Hela den tid när vi grät och pratade och bearbetade och tog upp precis alla svåra frågor man kan tänka sig – det var en enorm styrka för oss.

När Lina, sex år, sa ”jag vill att världen ska vara vanlig”, tänker Pamela Granskog att hon satte fingret på vad sorgen handlar om.

– Den handlar om att världen aldrig mer blir densamma.

De talade öppet om döden. Som modersmålslärare i gymnasiet brukade hon, när de läste Bröderna Lejonhjärta, fråga gymnasisterna hur de skulle tala om döden med ett barn. ”Du ska säga som det är”, är svaret hon fått.

– Jag tror vi måste ge våra barn beredskapen att möta sorg. Det behöver inte vara skrämmande. Vi behöver bereda rum för de här diskussionerna. Samtidigt måste det ske med en känsla av hopp.

”Mommo står med ena foten i himlen”, var orden hon lånade av en väninna.

– Det blev också symbolen för att hon förändrades. Hon var ju inte längre densamma under sjukdomstiden, hon var inte den mommo som de kom ihåg.

Hon såg hur barnen bearbetade det. Hon skriver om en kväll när Valter, nio år, låg i sängen och grät, och sa: ”Vet du mamma, jag ser mommo framför mig i Lappland (där de alltid brukade fira sportlov) och jag ser mommo framför mig i grönsakslandet vid sommarstället. Och på riktigt så kommer jag aldrig mer att få se henne där.”

Hon kommer ihåg när Lina slog armarna om mormor på sjukhuset och mormor sa: ”Är du min flicka?” Och Lina svarade: ”Jo, mommo, jag är alltid din flicka. Fast vi skulle vara långt ifrån varandra. Och träffas vi inte mera här, så träffas vi i himlen.”

Sista gången barnen såg sin mormor var på höstlovet. Då hade morfar, på Valters begäran, tagit med sig Suffeli-godis till serviceboendet och smugglat ner dem i mormors rullstol – och hon gav Suffeli åt barnbarnen så som hon alltid brukade göra.

– Jag tror att de små konkreta handlingarna är oerhört viktiga.

Det går inte att trösta och säga att det blir bra, men det går att sörja tillsammans. Att skriva ner sin berättelse, att rita en teckning, att plocka bort myror från graven – små konkreta saker kan ge sorgen utlopp. Pamela Granskog minns hur dråpligt det såg ut när barnen utklädda till påskägg och katt stod med svansen i vädret och tryckte ner sina påskbrev i jorden vid mommos grav – och tänker att det just så naturligt det får vara.

Att gå igenom sorgeprocessen med barnen har inte hindrat henne från att själv sörja sin mamma – tvärtom har det varit till stor hjälp.

Ett sätt att bearbeta sorgen är att låta minnet leva kvar. På sportlovsresorna till Lappland var det tradition att baka en kaka och fira mormors födelsedag. Året efter frågade Lina: ”Mamma, kan man fira födelsedag med någon som har dött?” ”Naturligtvis”, svarade hon.

– Så vi bakar kaka varje gång mommo har födelsedag. Vi firar hennes födelsedag, för hos oss finns hon fortfarande. Vi ser henne inte, men hon finns inom oss, i våra minnen. Hon är stjärnan som vi brukar se mörka kvällar.

För att kunna tala med barn om döden behöver vi också konfrontera våra egna rädslor.

– Man är ju aldrig redo att säga hejdå till sin mamma.

Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder, en sorg som på något sätt hör livet till.

– Jag vet inget om hur det är att mista sitt barn. Jag kan inte ens förstå vidden av det.

Med sin bakgrund som modersmålslärare och journalist är språket viktigt för henne. Ändå drog hon sig för att skriva.

– Jag tänkte att jag inte kan skriva om det, för att en sådan här sorg är något alla går igenom förr eller senare. Jag har ingenting att tillföra.

Tillslut kände hon att hon måste få sätta ner tankarna i text. Den första texten skrev hon kring allhelgona. Sedan dess har det blivit blogg­inlägg och radioandakter kring samma tema.

Hon tycker om bilden av att kyrkans altarring är en halvcirkel för att den andra halva består av dem som lämnat oss.

Ett halvt år efter att Pamela Granskogs mamma dött blev hennes morbrors fru – som stått dem nära under mammans sista tid – sjuk och dog. Följande morgon fick Pamela ett sms av sin kusin, som berättade att de den kvällen förstått att slutet var nära. Kusinen skrev: ”Jag sa till henne: Pamela vill att du hälsar till hennes mamma.”

– Fast jag vet att mamma finns omkring mig, kan inte mitt mänskliga förstånd ta in det. Men när jag vet att någon som lämnar oss bär den här hälsningen med sig – det är en svindlande tanke.

Sorg är människans reaktion på en förlust. Sorgen är unik för varje människa och något alla människor delar. Den mest greppbara förlusten är när en människa som stått oss nära plötsligt inte längre finns. Det här är en av tre berättelser om att möta sorg, att sörja och att tala om sorgen. De två andra kan du läsa här och här.

Emelie Wikblad



Kolumn. Vår första bön i lidandet ska inte i första hand vara att Gud tar oss ur lidandet – utan att vi bjuder in honom att vandra med oss genom det. 30.5.2025 kl. 13:35

Replot. Hans Boije har i sommar hållit i rodret i Replot i nästan 1,5 år – nu är det dags att dra vidare och låta ny krafter ta över. 30.5.2025 kl. 13:17

Personligt. En vinter då Linda Andtbacka kände sig helt omsluten av mörker hände det något i farstun till Jeppo kyrka. Hon fick hjälp av Gud. Eller mer konkret: hon fick hjälp av tabletter, tro och terapi. Och av ett bibelord. 28.5.2025 kl. 12:50

Kolumn. Jag skulle aldrig jobba med barn, sa jag när jag var i tonåren. Sådär 17 år senare är det precis vad jag gör och det är det jag vill göra. Jag har fått arbeta med många olika barngrupper och åldrar: daghem, förskola, skola och i församlingens barnverksamhet. 26.5.2025 kl. 15:12

val. Två kaplanstjänster är lediga i stiftet. De sökande bör bland annat ha god social förmåga, vara initiativrika, flexibla och samarbetsinriktade. 22.5.2025 kl. 10:55

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Lagfarne assessorn Lars-Eric Henricson avgår – när blir assessorstjänsten i Borgå ledig att sökas? Pia Kummel-Myrskog fortsätter som tf kyrkoherde i Petrus församling. Vem har fått kaplanstjänsten i Esbo svenska församling? Läs mera i notisen från domkapitlets senaste sammanträde. 21.5.2025 kl. 13:36

KORSNÄS. Vad ska man tänka på när man förbereder en radiogudstjänst? Allra viktigast: att göra det levande för lyssnarna. 20.5.2025 kl. 12:51

kyrkoherde. Jukka Hildén, för tillfället församlingspastor i finska Martins församling i Åbo, föreslås bli tf kyrkoherde i Larsmo från juli 2025 till juni 2026. Hildén är redan kring 65 år, men har sagt att han möjligen kan ställa sig till förfogande för herdeuppdraget i fyra år. 15.5.2025 kl. 13:28

Personligt. Under en livskris sökte sig journalisten Mikael Sjövall till kyrkan. Han gick en Alphakurs, en grundkurs i kristen tro. Och allt förändrades. Nu bor tecken och mirakel runt hörnet. 14.5.2025 kl. 09:29

klosterliv. I norra Italien finns en plats där mycket kretsar kring Bibeln, men där man inte alls bråkar om hur den ska tolkas. Syster Sylvie berättar om livet i ett ekumeniskt kloster, om att upptäcka sådant man inte vill veta om sig själv, och om att inse fakta: Hur mycket eller lite du än tror måste du vara människa hela vägen. 15.5.2025 kl. 00:00

musik. Från Knivsta, Uppsala, till Helsingfors. Lucas Stålhammar studerar kyrkomusik vid Sibelius-Akademin och vill hjälpa andra att möta Gud genom musiken. 13.5.2025 kl. 19:00

kyrkomusik. I Niels Burgmanns projekt för att rädda kyrkomusiken får nu också barn pröva på stora kyrkorgeln. 13.5.2025 kl. 00:00

BARA BADA BASTU. Korso församling i norra Vanda hejar på KAJ i första semifinalen i Eurovision 2025 i morgon med att bada bastu och sjunga sommarpsalmen Den blomstertid nu kommer på Vörådialekt. 12.5.2025 kl. 14:30

MALAX FÖRSAMLING. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Malax församling har sökts av församlingspastorn i samma församling, meddelar domkapitlet i Borgå stift. 12.5.2025 kl. 14:16

NY PÅVE. Vad betyder det för kristna som inte är katoliker att det valts en ny påve? Mycket är upp till var och en av oss tror Jimmy Österbacka. – Det är i våra personliga omständigheter som enheten dagligen både kan sökas och utmanas, säger han. 9.5.2025 kl. 13:39

BORGÅ STIFT. I Borgå domkyrka vigdes på söndagen fyra personer till tjänst i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. 9.6.2025 kl. 19:43

SAMKÖNAD VIGSEL. Finlandssvenska laestadianer och evangeliska skrev på protestuppropet. Folkmissionen driver utvecklingen. 9.6.2025 kl. 14:00

KORSHOLMS SVENSKA FÖRSAMLING. Kyrkoherde Mats Björklund var den enda sökande till kaplanstjänsten i Korsholms svenska församling. 6.6.2025 kl. 13:58

musik. Som barn ritade operasångerskan Monica Groop i psalmboken medan mamman Astrid Riska spelade orgel i Berghälls kyrka. – Hon har varit min lärare och min Alma mater. Jag har henne att tacka för hela min karriär. 5.6.2025 kl. 19:46

SAMKÖNAD VIGSEL. Biskopsmötet ger nu i praktiken grönt ljus för samkönade vigslar i kyrkan – trots att kyrkomötet säger nej. Bara åtta av tio biskopar står bakom den "pastorala anvisningen" om saken. 5.6.2025 kl. 11:18