För ett och ett halvt år sedan, i samband med att hon gick i pension, blev Eva Hietanen änka.
– Det blev jättestora omställningar på en gång. Det hade varit han och jag, och nu blev det ett tomrum. Jag har fått hitta nya sammanhang där jag behövs och får träffa folk.
Det går inte en dag utan att hon tänker på Mischa.
– Saknaden kommer i konkreta situationer. När jag ser eller gör något vi sett eller gjort tillsammans.
Muminmuggen hon håller i sin hand har hon fått av sin dotter. När Mischa besökte dottern sista gången lade han märke till muggen och sade att han inte sett den förut.
– Hon ville ge den åt mig för den har ett litet minne av honom. Jag blev glad. Det behöver inte vara mera än så. Det finns en koppling till honom, han har tittat på den. Många minnen tröstar mig.
Därför vill hon vill inte flytta ut ur huset i Vörå där de bott. Det är präglat av så många minnen.
– Men när jag första gången kom hem utan honom tänkte jag att jag inte går in. Visst känns det konstigt när han inte längre är här. Men ganska snart började jag känna att jag vill bo här. Jag vill ha konkreta minnen.
I det sköna, i ord, bilder, sånger, solnedgången och det vackra landskapet kommer Mischa nära.
– Det kan gå djupt, och det går rakt in i hjärtat.
Minnena kan göra ont. Även då kommer han nära.
– Där vill jag också vara ibland. Då kan jag berätta för Gud att det gör ont. Man minns ju också det som vart svårt i samlivet. En del saker behöver man förlåta. Då blir människan man älskar så vacker inför en. Jag ser hans ödmjukhet som jag inte såg lika tydligt då.
Trots att man förlåter kan minnet av det jobbiga ändå finnas kvar.
– När man förlåter förlorar minnet sin bitterhet. Det är en Guds gåva att få förlåta varandra. Också sig själv behöver man förlåta.
Läs mera i Kyrkpressen nr 35/2017
