Karin Erlandsson vill gärna prata bara prata lite med Gud, så där vardagligt, så där som då man möter en bekant vid konservhyllan i matbutiken.

"Varje gång jag övar mig inser jag att orden fattas, att jag inte kan be"

tro. I del fyra i Karin Erlandssons serie om tro beklagar hon sig över att det bara är i ett sammanhang som hon som författare har svårt med ord. När hon ska be. 11.5.2017 kl. 14:01

Jag kan inte be.

Jag har skrivit varje dag i femton år. Förutom sommaren då jag städade toaletter på Pörkenäs lägergård, har min inkomst alltid kommit från att jag formulerat mig.

Men när jag ska be tar orden slut.

Bönen blir uppmaningar: Ge! Tänk! Visa! Led!

Något hjärtats språk handlar det sannerligen inte om.

Som uppvuxen i en pietistisk tradition har bön alltid varit ett personligt tilltal. Någon ställer sig på scen och säger hej Gud, och så följer en improviserad bön.

Jag improviserar aldrig ord. Jag redigerar dem.

Helt ärligt har jag också svårt för att man i de här sammanhangen inte bara uppmanar Gud att lyssna till ens bön, man förväntar sig också att han ska leda den.

Jag skulle aldrig ställa mig framför trehundra personer, inte ens två, utan att först tänka igenom vad jag ska säga. Inte ens, särskilt inte i, en bön.

Kanske är jag egentligen avundsjuk. Tänk att ställa sig framför trehundra personer och lita på Gud. (Men det där gnagande tvivlet: har jag tid att lyssna på den eventuella ledningen med trehundra bedjande ögon framför mig, eller blir bönen en andefattig improvisation? Jag är uppenbarligen inte den som testar.)

Så jag kan inte be.

Det upptäckte jag härom året.

Livet blev så sorgligt att inget annat fanns att göra än att be. ”Jag ber för er” sa jag och menade det. Sen blev det samma sak igen: Ge! Gör! Fixa! Hela! För i helvete, hela!

Nej, ingen hjärtas bön.

Då gjorde jag en överenskommelse med Gud; varje gång jag tänkte på mina vänner skulle Gud förstå det som en bön. Mina språkliga tillkortakommanden fick inte stå i vägen för bönen som vid det laget var det enda som fanns kvar.

Vi håller fast vid den överenskommelsen, Gud och jag. Tänker jag på någon, är det en bön. Det får duga så länge.

Jag övar regelbundet på att be och varje gång inser jag att orden fattas. Borta är desperationen då jag vill be om tillfrisknande för andra, jag vill bara prata lite med Gud, så där vardagligt, så där som då man möter en bekant vid konservhyllan i matbutiken.

Och orden finns inte. Orden som alltid annars finns.

Eh, ber jag. Öh.

Lyssna!

Nej, ingen uppmaning. Det är inte uppmaningar man sysslar med intill konservhyllan, det är samtal, utbyten.

Ni förstår att det här provocerar mig. Min starkaste sida försvinner då jag ska be, verbalt går jag tillbaka till en treårings nivå. Jag som brukar vara bäst på ord, är sämst.

Därför har det blivit en utmaning att hitta språket för min bön.

Då jag vanligen skriver sextusen ord om dagen, hittar jag orden för min bön i takt med ett ord i månaden. Egentligen gör det inget. Egentligen blir jag sporrad, inte provocerad. Det kan vara bra att något i mitt liv går långsamt. Vi har en evighet på oss, Gud och jag, för att hitta tilltalet då vi träffas.

På raderna här ovanför gjorde jag något som är typiskt kristet, kanske typiskt för alla troende i hela världen.

Jag letade efter meningen.

Att jag inte kan be, att orden tar slut just när jag ska prata med Gud, vill jag att ska ha en poäng, jag vill tro att också mina tillkortakommanden har en poäng.

Samtalet med Gud liknar inget annat, och ska inte likna något annat. Det är inget som ska ske på autopilot, inget som ska improviseras och inget som ska ramla över mig.

Samtalen med Gud, intill konservhyllan eller någon annanstans, är de viktigaste samtal jag för.

Månne jag inte då kan ägna energi åt att leta efter orden.

Jag vet också att allt inte har en mening. En del av det som händer och drabbar är komplett meningslöst. Att leta efter mening i meningslöshet är inte bara fruktlöst, utan destruktivt.
Men meningslöshet kan bli meningsfullt. Jag ser det som Guds största verk på jorden. Att han vänder riktningen, fyller tomheten, ger liv i död.

Det kanske ”är meningen” att jag inte ska kunna be, att orden ska ta slut.

Det kanske inte alls är meningen utan en bugg i mitt kristna system.

Det spelar ingen roll.

Faktum är att jag inte kan be, att jag letar efter orden och att jag aldrig annars letar efter ord. Det är varken upp eller ner, det är.

Medan jag letar efter orden kan jag använda kyrkans färdigt formulerade böner. Jag behöver inte tystna. Också här står kyrkan redo med instruktioner och texter.

Kyrkohandboken är full av böner, det är ingen i den lutherska kyrkan som tänkt sig att präster ska improvisera församlingens samtal med Gud. Prästerna ska läsa innantill.

Det ger mig råg i ryggen när jag redigerar och korrigerar mina taffliga försök. När jag efter år av letande fortfarande inte kommit längre än till ”öh … hej?”

Färdiga böner är inte alls sämre än de i sekunden påhittade.
(Dessutom har en misstanke stört mig den senaste tiden. Tänk om jag inte alls ska be, utan lyssna?)

Jag har svårt att tro på en Gud som hånler åt en ofullständig bön. Som tycker att du som är författare borde väl faktiskt formulera dig lite snitsigare.

Men för mig spelar det roll. För mig har det betydelse att samtalet vid konservhyllan handlar om annat än det kraftiga snöfallet förra veckan.

Eller så här: jag pratar gärna om snöfallet. Det, och döden, och livet, och cykelsitsen som än en gång är trasig. Medan jag letar efter orden väntar Gud. I evighet.

Karin Erlandsson



KOLLEKTER. De stora missionsorganisationerna som FMS och KUA kasserar stort på stiftskollekterna. Väckelserörelser som laestadianerna åker ut ur huvudflödet av kollekter 2026. 28.10.2025 kl. 14:44

unga i kyrkan. Matteus församling i Helsingfors har satsat stort på sitt ungdomsarbete i många år, och det har burit frukt. – Vi satsar på relationen till ungdomarna först, och undervisningen sedan. 28.10.2025 kl. 11:29

BESVÄR. Sebastian Åstrand har lämnat in ett besvär till förvaltningsdomstolen i Helsingfors angående tjänsten som lagfaren assessor vid domkapitlet i Borgå. Han var en av de jurister som sökte tjänsten, medan domkapitlet valde Mikaela Strömberg-Schalin. Hon tillträder i mars. 27.10.2025 kl. 11:58

radio. Han tar upp programmet med andlig musik Tack och lov på nytt. – Jag ska försöka ha så stor bredd som möjligt, säger Rasmus Forsman. 27.10.2025 kl. 09:42

KATASTROFHJÄLP. Esbo kyrkliga samfällighet har anslagit 30 000 euro i katastrofhjälp för civila offer i det pyrande kriget i Gaza. Hjälpen förmedlas av Finska Missionssällskapet (FMS). 22.10.2025 kl. 14:39

betraktat. Hur älskar jag någon jag aldrig har sett med hela mitt hjärta, hela min själ och med hela mitt förstånd? Är inte det att kräva lite mycket av mig? 19.10.2025 kl. 19:30

KONSTDONATION. Konstnären Rolf Holm donerade under fredagen 45 tavlor till Borgå stift. Planen är att konsten ska ges vidare, berättar biskop Bo-Göran Åstrand. 17.10.2025 kl. 16:44

HERDETJÄNST. Fredrik Kass söker kyrkoherdejobbet i Korsholm. Han har varit kyrkoherde i Kvevlax sedan år 2019. 17.10.2025 kl. 15:24

laestadianism. Det är inte svårt att finna spår av Lars Levi Laestadius i Pajala. Han har namngett både vägen till kyrkan och Pajalas gymnasium. – Det är Laestadius bygder. Jag visste nog inte vad som väntade mig här. Jag gick bara igång på att Gud sa att jag skulle vara här, säger prästen Maria Smeds. 17.10.2025 kl. 10:00

SÁPM. Hon blev präst lite motvilligt. Men i svenska Sápmi har Maria Smeds funnit sin plats. – Jag känner att hela min prästvigning bara handlar om det här uppdraget i norr. Det är nästan som om jag är designad för det, säger hon. 17.10.2025 kl. 10:00

LIVSBERÄTTELSE. Det började med O helga natt i julkyrkan i Munsala. Sedan dess har Christian Vesterqvist uppträtt i många kyrkor med sina tolkningar av Johnny Cash. 16.10.2025 kl. 11:29

Personligt. Kenneth Morales har blivit vuxen i Finland. Här har han gått igenom kriser, kommit ut på andra sidan, börjat uppskatta den finska vurmen för ordning och reda och de starka familjevärderingarna. Men en sak har han svårt att omfatta: vi är så oroliga hela tiden. Det är som om hela befolkningen är lite ängslig. 15.10.2025 kl. 14:16

begravning. Snabbt dyrare gravar och allt enklare ambitioner bland de anhöriga – det förändrar vår kultur kring död och begravning. Det ser Christina Grönroos som driver begravningsbyrå i Sibbo. 15.10.2025 kl. 11:08

BRANSCHBYTE. Med Mikaela Strömberg-Schalin som ny stifts­jurist får den finlandssvenska landsbygden rätt så säkert en röst i domkapitlet i Borgå. 14.10.2025 kl. 15:48

Helsingfors. Kommer vi att upprepa de misstag som begicks under 90-talets depression? frågar familjerådgivare Anna Korkman-Lopes på familjerådgivningens 80-årsjubileum. 14.10.2025 kl. 15:06

BISKOPENS JULHÄLSNING. När vinterns mörker sänker sig över vägarna, brukar diakonen Timo tända en lykta och ställa den nere vid avtaget till huset. Det känns bra, sade han en gång. Men hans familj förstod inte riktigt varför. Varför skulle det varje kväll behövas en lykta vid vägen? 22.12.2025 kl. 20:43

BISTÅNDSARBETE. Epidemiexperten Jan-Marcus Hellström med finländsk hemadress i Kimito har bott den största delen av sitt vuxna liv utomlands. Nu är det ett far och son-liv med tolvåriga Theodor. 18.12.2025 kl. 18:01

HELSINGFORS SAMFÄLLIGHET. Det är oklart om samfällighetsdirektör Juha Rintamäki säger upp sig eller inte, efter att ha fått en hög tjänst vid ett ministerium. Gemensamma kyrkorådets ordförande Maika Vuori gick emot rådet hon leder. 19.12.2025 kl. 13:37

PANELSAMTAL. Nätverket Kyrkfolket upplever inte att deras retorik hårdnat, men nog att klimatet i kyrkan gjort det. De frågar sig om det kommer finnas ”trygga rum” för dem i kyrkan i framtiden. 18.12.2025 kl. 14:52

UTMÄRKELSE. Biskop Bo-Göran Åstrand har den 17 december 2025 till prostar utnämnt kyrkoherdarna Peter Karlsson i Ålands södra skärgårdsförsamling och Niina Mura i Kimitoöns församling. 18.12.2025 kl. 14:42