Redan när Bettina Westergård och hennes man sällskapade i tonåren bestämde de sig: Om de inte får egna biologiska barn så vill de adoptera.
– Vi hade lyckan att få två biologiska barn, men då hade tanken redan funnits där så länge att det kändes naturligt att utöka vår familj med fler barn.
De visste att sannolikheten att få adoptera är mindre för par som redan har biologiska barn. De började fundera på fosterbarn.
– Det var dit vi blev ledda, säger Bettina Westergård.
Över tjugo år och åtta fosterbarn senare är Bettina Westergård med och utbildar personer som är intresserade av att bli fosterföräldrar. Ett av de viktigaste råden hon vill ge någon som funderar på att bli fosterförälder är att det främsta motivet inte ska vara att man vill hjälpa någon annan person.
– Jag tror faktiskt att det allra viktigaste är att det finns en viss själviskhet med i bilden. Det blir så lätt så att någon tycker att de barn som kommer borde stå i någon slags tacksamhetsskuld till fosterföräldrarna. Så får det aldrig vara. Alla barn har rätt till en familj, rätt att finnas till precis som de är. Barn ska aldrig behöva stå i tacksamhetsskuld till att de har en familj. Det måste finnas en äkta längtan, en längtan efter fler barn i familjen.
En del av familjen
Hon vill ogärna göra skillnad mellan familjens biologiska barn och fosterbarn.
– Jag talar helst bara om våra barn. En del väljer att ha en mera yrkesmässig inställning till sitt fosterföräldraskap, men det har inte varit min väg.
De första åren med fosterbarn hade hon också dagbarn. Efter fyra år, när familjen fick sitt tredje fosterbarn, gick hon in för att vara fostermamma på heltid. Senare har hon fått sällskap av sin man, som också slutat förvärvsjobba för att kunna vara hemma.
En förutsättning för att vara fosterförälder är att vara du med sig själv.
– Man måste kunna vara ärlig mot sig själv och också kunna bearbeta den ångest som insikten att fosterbarnen kan flytta bort innebär. Det måste också finnas en beredskap att vara en öppen familj, och att ha ett delat föräldraskap.
När man får ett fosterbarn måste man kunna stanna hemma i ett år med barnet. Om barnet redan är i skolåldern eller i tonåren kan det kanske räcka med en kortare tid.
– Men det viktigaste är att man låter livet stanna upp. Att komma till en ny familj är en oerhörd omställning för det barn som ryckts upp.
"Där måste man också kunna vara nådig med sig själv och förlåta sig själv där man inte räcker till."
Den största utmaningen i den situationen är att se barnet, men att också se de andra barn som redan finns i familjen.
– Det finns ingen som lyckas till hundra procent med det. Där måste man också kunna vara nådig med sig själv och förlåta sig själv där man inte räcker till.
Med sin långa erfarenhet av fosterbarn säger Bettina Westergård att hon flera gånger trott att hon gjort något bra, men att hon, när hon sett i backspegeln, märkt att det finns saker hon borde ha gjort annorlunda, sagt annorlunda eller sett annorlunda.
– Men i den situation jag var i då gjorde jag vad jag kunde med de resurser jag hade.
Mentor som stöd
Numera är det vanligt att kommunen ordnar så att fosterföräldrar får en mentor, en möjlighet som inte fanns när hon och hennes man först blev fosterföräldrar.
– En mentor är en viktig resurs. Det är så mycket som är nytt när man blir fosterförälder och alla behöver kanske inte snubbla på precis samma saker.
Att kunna ta emot hjälp är en viktig egenskap för den som vill bli fosterförälder.
– Det kommer alltid överraskningar på vägen, så är det bara. Att ha fosterbarn innebär ett föräldraskap där du aldrig klarar dig ensam.
Varje fosterbarn har en egen socialarbetare som håller regelbunden kontakt med familjen.
– Jag har valt att vara jätteöppen med allt. Det är den väg jag tror på. Då har också socialarbetaren lättare att kunna sätta in stödresurser om det behövs och kunna ge råd om hjälp eller fundera på lösningar och utvägar.
Bettina Westergård konstaterar att det i dag är ett faktum att många av de barn som behöver fosterfamilj har stora utmaningar.
– Det betyder inte att man för att få ett fosterbarn måste vara villig att ta emot ett barn med vilka svårigheter som helst. I den inledande processen kommer man överens om vilken typ av barn man har möjlighet att ta emot i den livssituation man är i. Här är det också viktigt att man i processen alltid utgår från barnet: Det är barnet som har rätt att få en familj. Då måste de ansvariga ställa frågan vilken familj som har bäst förutsättningar att möta de behov som barnet har.
Bettina Westergård och hennes man har själva varit i situationer då de känt sig hjälplösa med sitt fosterföräldraskap.
– I de situationerna har jag märkt att det kamratstöd man kan få av andra fosterföräldrar varit guld värt. Annars tror jag mycket på att vara öppen och ärlig, inte gå och bita ihop och försöka lösa alla problem själv.
Äldre syskon
En viktig sak att tänka på innan man tar emot ett fosterbarn är hur de barn som redan finns i familjen får hjälp med att hantera situationen.
– Som vuxen genomgår man en lång process där man tänkt och funderat, tagit reda på, fått utbildning, gått igenom egna känslor och erfarenheter. Men för det barn som redan finns i familjen kan det vara skrämmande att kastas in i ett liv de inte valt och möta saker de inte har ord för.
Samma sak gäller också när ett biologiskt barn föds in i en familj.
– Syskonen måste beaktas. Det är lätt hänt att allt fokus riktas mot det nya barnet, oberoende av om det är ett biologiskt barn, ett fosterbarn eller ett adoptivbarn.
Hon tror själv att det är bra om syskonen är så stora att de själva har ord för det de upplever, ser och känner.
– Min känsla är att en två- eller treåring är för liten.
Hon säger att de äldre barnen i en fosterfamilj länge varit ganska osynliga, men att de nuförtiden tas mer och mer i beaktande.
– Numera inkluderas de biologiska barnen i processen. Socialarbetaren pratar med dem och i en del kommuner finns det syskongrupper där de kan få kamratstöd.
Respekt en nyckel
Den som välkomnar fosterbarn i familjen måste vara beredd på att barnets biologiska föräldrar vandrar sida vid sida med fosterfamiljen.
"Jag har valt att älska fosterbarnen som mina egna, men samtidigt känner jag en enorm respekt för barnens rötter och för den biologiska familjen."
– Jag har valt att älska fosterbarnen som mina egna, men samtidigt känner jag en enorm respekt för barnens rötter och för den biologiska familjen. För mig har det varit extremt viktigt att respektera dem och att tycka om dem.
Också i de fall den biologiska föräldrarna är i en livssituation där de inte aktivt kan ha kontakt med sitt barn ska de få samma respekt.
– Där ser jag det som min uppgift att berätta för barnet att det är älskat och efterlängtat, men att livet har tagit en väg som ingen önskat.
Målet är att de stödresurser som behövs för att hela familjen ska må bra ska finnas tillgängliga för alla fosterfamiljer.
– Men ibland räcker det inte till. Det händer att fosterbarn flyttar från sina fosterfamiljer. I bästa fall är det för att de biologiska föräldrarnas livssituation förändrats så att barnen kan flytta hem till dem, men i vissa fall för att barnen har så stora utmaningar att de behöver mera stödresurser än en familj klarar av att ge.
I det läget gäller det att bejaka den sorg som flytten ger upphov till, men också att ta emot hjälp.
– Där kommer nåden in. Jag tror på förlåtelse i alla lägen. I en fosterfamilj kan man inte nog betona vikten av att förlåta både sig själv och andra.
Längtan och kallelse
En kristen livssyn präglar familjen Westergårds liv.
– Jag lever och andas i Jesus. Det är mitt allt. Från honom får jag min styrka. Där jag inte räcker till, där får jag lämna över mina barn till honom. Jag får lita på att där finns en plats för dem och att där också finns en plats för mig.
Hon upplever att hon och hennes man är kallade att vara fosterföräldrar.
– Jag tror att alla människor är kallade att vara medmänniskor, men inte att alla är kallade att vara fosterföräldrar. Alla ska följa sin egen kallelse, om det så är att ha fosterbarn, fungera som stödfamilj, vara stödperson, ha ett fadderbarn i ett annat land eller gå på kaffe med grannen. Jag ser inte i att det finns någon skillnad i det man gör, utan tror att man ska gå in i den kallelse som är ens egen.
Hon vill inte tilldelas någon helgongloria.
– Jag tänker mig att vi börjar längta efter att göra det vi är kallade till. Om du inte bär på en längtan att ta emot fosterbarn så är det antagligen inte din grej.
Har en familj en kristen livssyn så kommer det fram i början av den process som inleder ett fosterföräldraskap.
– I vårt fall berättade vi att vi är kristna och att vår familj lever på kristen grund. Där hade de biologiska föräldrarna haft rätt att säga till om de inte hade velat att deras barn utsätts för en kristen fostran. Men faktum är att flera av de biologiska föräldrarna till våra fosterbarn antingen varit kristna sedan tidigare eller blivit det under årens lopp.
När Bettina Westergård blickar tillbaka på de många år hon haft fosterbarn är det en känsla som är starkare än de andra: tacksamheten.
– För oss har det här livet inte alla gånger varit det allra lättaste. Men jag är så otroligt tacksam för allt. Jag upplever att jag fått leva ett så rikt liv.
