Författaren och journalisten Karin Erlandsson funderar över kärlek slitstark som stadigt morgonkaffe.

Jag föll för hans magmuskler

kärlek. Kan kärlek vara något så oromantiskt som att bara stanna? 17.2.2017 kl. 21:35

År 1994 var jag som sextonåringar är mest, och jag var väldigt mycket okysst. Jag övade på tomater, för det stod i ungdomstidningen Frida att det var bra att öva kyssar på just tomater. Jag hade alltid en känsla av att det inte riktigt var samma sak.

I slutet av sommaren deltog jag som vanligt i Kyrkans ungdoms stora familjeläger i Pieksämäki. Deltagarna kom från hela Borgå stift, också, till exempel, från Åland.

Då man är sexton och befinner sig på ett kristet familjeläger, är det inte, kan jag avslöja, lovsången som är viktigast. Vem man står bredvid under lovsången är betydligt viktigare. Särskilt om han heter Simon och har lägrets läckraste solbränna.

Simon var lägrets snyggaste kille. Dessutom var hans föräldrar missionärer, och sånt smällde högt i de här kretsarna. Simon var brunbränd, hade lockigt hår, var lite blyg och kunde spela volleyboll. Å herregud (fast det sa vi inte).

Simons kompis hette Fredrik. Han spelade gitarr. Mycket mer än så noterade vi inte angående Simons kompis.

Men så kom den där eftermiddagen då vi, ett större gäng fnittrande flickor, fick för oss att känna på Simons magmuskler. Vi gick fram till Simon (och Simons kompis, men honom såg vi knappt) på volleybollplanen och framförde vårt ärende.

– Vi vill känna på dina magmuskler.

Då, i en eufori av helighet blandad med undertryckt och samtidigt uppvaknande sexualitet, kändes det logiskt.

Så vi, en grupp på sju fnittrande tjejer, kände på Simons magmuskler.

Jag kan inte minnas att det var något speciellt med Simons magmuskler, men det kan hända jag missminner mig. Det som hände efteråt satte agendan för resten av mitt liv.
För att vara artiga ville vi, sju fnittrande tjejer, också känna på Simons bleksiktiga kompis magmuskler.

Det var nu det magiska hände. Simons oansenliga kompis hade betydligt mer imponerande magmuskler än Simon. Hm, tänkte jag. Var det Fredrik han hette? I år har vi varit gifta i nitton år.

Jag antar att jag borde veta vad kärlek är. Vet någon det? Vi gifte oss då vi var 20 år. Jag är skrynkelfri och glad på alla bröllopsbilder, men o du milde, vi var ju barn. Det har funnits perioder då jag känt skam för att vi gifte oss så tidigt, någonslags ruelse över det huvudlösa och vanvettiga i att veta så lite och ändå satsa allt. Kan man satsa allt om man inte förstår innebörden av allt?

Till tioårig bröllopsgåva köpte vi en kaffekokare åt oss själva. Så mycket hade vi vid det laget listat ut att kärlek inte var champagne, det var kaffe. Kärlek var inte resor till Paris, utan måndagsmorgnar då gott kaffe fick oss att fungera.

Snart har jag varit gift hälften av mitt liv. Vid det här laget känner jag om inte stolthet, ändå en viss tillfredsställelse över att vi fortfarande är gifta. Det är ändå ganska bra jobbat. För det har inte varit lätt. Det har varit depressioner, nästan otrohet (hur definierar man?), missfall, sekundär barnlöshet, utmattningar och gräl som pågått flera dygn.

Vid det här laget tror jag att kärlek är något så oromantiskt som att stanna. Att fortsätta vara varandras viktigaste människor, att inte vara riktigt lycklig förrän man fått dela glädjen, att inte vara riktigt ledsen förrän man gråtit tillsammans. Att resa sig gång på gång och hjälpa varandra skrapa ihop smulorna. Att koka kaffe åt varandra på måndag morgon.

Och så är det där livet man delar, den där vardagen med grötkladd på vaxduken som verkligen borde bytas ut, vessastädningen som tar tre minuter för mig och femton för honom, den halvdana dammsugningen, räkningarna i plåtburken, de många tv-serierna, citaten som bara vi minns men som vi har anledning att säga minst en gång i veckan.

Det är inloggningar och jumppapåsar och lördagskorv och bearneisesås på fredag. Det är bilbesiktningar och garagestädningar och lampor som ska bytas, knöliga madrasser, textmeddelanden med ”Var är du?”, och insikten att vi inte ska samarbeta. Så länge vi inte samarbetar löper vårt vardagsliv friktionsfritt. Han har sitt ansvarsområde, jag har mitt, och då vi delar gör han bara fel. Jag vet förstås vad kärlek är. Jag lever ju i den, jag upplever den varje dag.

Det borde komma någon gudlig knorr på den här texten. Religiöst färgade texter vill ofta bygga åsnebryggor höga som katedraler för att få ihop den andliga parallellen.
Jag kunde förstöra den här texten genom att till exempel dra paralleller mellan den äktenskapliga kärleken och Guds kärlek. Det tänker jag inte göra, för blir inte den jämförelsen fadd åt båda hållen?

Men jag tänker vara tacksam, och som kristen har jag någonstans att rikta det tacket. Jag är tacksam nästan varje dag för de där magmusklerna som var så fasta att jag märkte honom.

(Om ni, liksom mitt sextonåriga jag, häpnar över muskulaturen, kan jag avslöja att två timmars trumpetspelande om dagen gör mycket för magrutorna. Så egentligen är det här inte en berättelse om hur jag och min man träffades, utan en reklamkampanj sponsrad av KU:s blåsorkester.)


I serien Tro, hopp och kärlek.
i Kyrkpressen skriver
Karin Erlandsson om
hur man får och upprätthåller en tro som håller
trots vardagens slitningar.

Följ med serien i pappers-KP!

Karin Erlandsson



SÁPM. Hon blev präst lite motvilligt. Men i svenska Sápmi har Maria Smeds funnit sin plats. – Jag känner att hela min prästvigning bara handlar om det här uppdraget i norr. Det är nästan som om jag är designad för det, säger hon. 17.10.2025 kl. 10:00

LIVSBERÄTTELSE. Det började med O helga natt i julkyrkan i Munsala. Sedan dess har Christian Vesterqvist uppträtt i många kyrkor med sina tolkningar av Johnny Cash. 16.10.2025 kl. 11:29

Personligt. Kenneth Morales har blivit vuxen i Finland. Här har han gått igenom kriser, kommit ut på andra sidan, börjat uppskatta den finska vurmen för ordning och reda och de starka familjevärderingarna. Men en sak har han svårt att omfatta: vi är så oroliga hela tiden. Det är som om hela befolkningen är lite ängslig. 15.10.2025 kl. 14:16

begravning. Snabbt dyrare gravar och allt enklare ambitioner bland de anhöriga – det förändrar vår kultur kring död och begravning. Det ser Christina Grönroos som driver begravningsbyrå i Sibbo. 15.10.2025 kl. 11:08

BRANSCHBYTE. Med Mikaela Strömberg-Schalin som ny stifts­jurist får den finlandssvenska landsbygden rätt så säkert en röst i domkapitlet i Borgå. 14.10.2025 kl. 15:48

Helsingfors. Kommer vi att upprepa de misstag som begicks under 90-talets depression? frågar familjerådgivare Anna Korkman-Lopes på familjerådgivningens 80-årsjubileum. 14.10.2025 kl. 15:06

skam. För Camilla Hellberg blev en teaterföreställning ett sätt att undersöka och förmedla hur skammen efter ett trauma kan se ut. – Jag vill visa hur skammen sipprar in på alla livsområden, men att det finns en väg ut. 14.10.2025 kl. 13:38

Äktenskap. Det finns en koppling mellan sex och bön. Gräset kanske faktiskt är grönare på andra sidan. Det finaste i vårt liv kan vi inte kontrollera. Bland annat så tänker Emma Audas om äktenskapet. 13.10.2025 kl. 13:21

musik. Marcus Granfors magnum opus föddes ur en separation – som landade i ett äktenskap. Han är en rektor från Vasa, men också frontfigur för The Heartbeat Band. Ett band som spridit vackert vemod sedan 2013. 9.10.2025 kl. 11:44

ledarskap. Som direktör vid en marknadsföringsbyrå gick Niklas Anderssons liv på höga varv. Sedan kom coronapandemin. Sedan frågade hans mopedgrabb därhemma om inte de skulle gå på Alphakurs tillsammans. 7.10.2025 kl. 15:58

diakoner. Borgå stifts biskop Bo-Göran Åstrand vigde igår nya medarbetare till kyrkans tjänst. 6.10.2025 kl. 11:41

LIVSFÖRVANDLING. Trygve Stålstedt växte upp med en alkoholiserad far. När han var vuxen och fick egen familj blev han själv alkoholist. Nu är han nykter och lever sitt andra liv. – Jag vet att människor kan förvandlas, men förvandling är skrämmande. 2.10.2025 kl. 15:01

BISTÅND. USA och flera stora europeiska länder skär i biståndet. Det leder nu till att KUA får se över hur många man har råd att ha på huvudkontoret i Helsingfors. 2.10.2025 kl. 11:54

laestadianer. Bland finskspråkiga laestadianer finns en oro över den riktning kyrkan tagit. Men någon bredare diskussion om att lämna kyrkan har inte förts. 30.9.2025 kl. 12:20

PRÄSTVIGNING. Teologie magister Katarina Smeds prästvigdes i Borgå domkyrka igår. Hon ska jobba i Johannes församling. 29.9.2025 kl. 10:37

SKOLVÄGRAN. Måste man som förälder skicka sitt barn till skolan till vilket pris som helst? Minna Levälahti kände sig ensam och misslyckad som förälder när hennes dotter vägrade gå till skolan. Då hittade hon andra vars barn hade långvarig skolfrånvaro. 29.10.2025 kl. 13:20

KOLLEKTER. De stora missionsorganisationerna som FMS och KUA kasserar stort på stiftskollekterna. Väckelserörelser som laestadianerna åker ut ur huvudflödet av kollekter 2026. 28.10.2025 kl. 14:44

unga i kyrkan. Matteus församling i Helsingfors har satsat stort på sitt ungdomsarbete i många år, och det har burit frukt. – Vi satsar på relationen till ungdomarna först, och undervisningen sedan. 28.10.2025 kl. 11:29

BESVÄR. Sebastian Åstrand har lämnat in ett besvär till förvaltningsdomstolen i Helsingfors angående tjänsten som lagfaren assessor vid domkapitlet i Borgå. Han var en av de jurister som sökte tjänsten, medan domkapitlet valde Mikaela Strömberg-Schalin. Hon tillträder i mars. 27.10.2025 kl. 11:58

radio. Han tar upp programmet med andlig musik Tack och lov på nytt. – Jag ska försöka ha så stor bredd som möjligt, säger Rasmus Forsman. 27.10.2025 kl. 09:42