Hur är det ens möjligt? Den frågan ställde sig regissören och dramaturgen Paul Olin när det gick upp för honom att det aldrig spelats en pjäs av Astrid Lindgren på Unga Teaterns scen.
– Hon är ju trots allt den som haft kanske allra störst betydelse för barnkulturen i Norden, säger Paul Olin.
Han tillträdde som konstnärlig ledare för Unga Teatern i Esbo vid årsskiftet och Mio min Mio, som har premiär i dag, är hans första ”egna” produktion.
– Under alla de år jag gjort barn- och ungdomsteater, på nästan alla finlandssvenska scener, har Mio funnits i bakhuvudet på mig.
Malin Olkkola spelar Mio/Bosse på Unga Teaterns scen.
Sagan är en klassisk, arketypisk berättelse om kampen mellan det onda och det goda, en berättelse som går igen i populärkulturen.
– I kärnan av berättelsen finns en ung människa som måste hitta mod för att kunna lösa en så gott som omöjlig uppgift.
Messiasgestalt
Vill man ta till stora ord kan man kalla Mio för en messiasgestalt, menar Olin.
– Där finns fadern som sänder iväg honom för att rädda världen, och Mios kamp med sig själv under vägen. Uppdraget är också predestinerat – människorna har väntat på honom i tusen och tusen år.
Den ödesmättade sagan har på Unga Teaterns scen placerats i en icke tidsbestämd modernitet. Grundstenen i scenografin är över hundra bildäck.
– I scenografin finns dystopiska drag. Vi har tagit fasta på att riddar Kato förstört naturen. Det här är ingen klassisk näpen barnsaga, och det vore nog en omöjlig tolkning. Iscensättningen gör att vi närmar oss kärnan av berättelsen, som ju ändå är ganska tuff.
Olin har tagit sig vissa konstnärliga friheter, i synnerhet när det gäller slutet.
– Jag vill inte säga för mycket men kan avslöja att ett pacifistiskt budskap finns med på slutet. Någonstans kändes det fel att 2016, inför en barnpublik, tillämpa principen öga för öga, tand för tand.
Essensen i Paul Olins tolkning är tron på att det goda trots allt kan övervinna det onda, oberoende hur världen ser ut.
– Vi ser gång på gång att ondska inte kan bemötas med ondska, att spiralen inte bryts om man inte kommer in med godhet. För mig skulle det kännas omöjligt och oöverkomligt att påstå motsatsen.
Jag uppfattar att Astrid Lindgrens orginaltext har ett väldigt ljust slut, tycker inte du det?
– Jo, men det är mycket Mio får gå igenom för att nå dit, mycket ondska och ångest ska mötas. Det fina med Astrid Lindgren är att hon ändå skrev in hoppfullhet i texten. Hon vänder sig till läsaren och säger: Var inte oroliga. Människorna i Stockholm fick aldrig veta vad som hände med Mio, men läsaren får veta att han har det så bra som någon kan ha det med sin fader konungen.
Hur ser du på dualismen i berättelsen, att de goda är så goda och de onda så onda?
– Riddar Kato är endimensionell, ända tills det ögonblick då han blir avväpnad. Då ser vi att det finns något svagt och mänskligt också i honom. En slags motbild till Kato är Mios fader konungen. Han är genomgod, men det finns glimtar av svaghet och tillkortakommanden också hos honom. Jag tänker på det ögonblick när han inser att Mio kommer att lämna honom för att ta sig an sin uppgift.
Pjäsen rekommenderas för 7-åringar och uppåt.
– Den kan kännas skrämmande för barn under den åldern. Det finns mycket mörker och en del barn är väldigt känsliga för sånt. Jag vill inte bara stryka medhårs, men inte heller inge barn ångest över att det inte skulle finnas hopp här i världen. Vi måste kunna berätta alla berättelser för barn, men när vi gör det så måste det också finnas ett löfte om ljus på slutet.
Unga Teatern har turen att under den här säsongen ha en anställd publikarbetare.
– Vår publikarbetare kommer att jobba med de här frågorna och ta fram material som skolor och pedagoger kan använda sig av. Materialet skickas till skolorna i förväg och och kan bearbetas i skolklasserna före och efter att barnen sett pjäsen.
Mio min Mio på Unga teatern har premiär den 22 september. Pjäsen spelas fram till november och i mars-april.
