Det är tisdag eftermiddag och i fyrarummaren i Mosabacka, Helsingfors har Aaron, 2 år, precis vaknat från sin eftermiddagstupplur medan Leopold, 8 månader, snart kläs på för en tupplur på balkongen. Måndagar och tisdagar är lika med lugna hemmadagar för bröderna. Så kan det vara när både mamma och pappa jobbar som präster.
– Måndag och tisdag känns inte som veckoslut, men visst känner vi oss lediga. Vi försöker att inte göra så mycket, ganska långt går dagarna på barnens villkor, säger pojkarnas mamma Rebecka Stråhlman.
Hon vigdes till präst på trettondagen och har en dryg månad bakom sig som församlingspräst i Borgå domkyrkoförsamling. Linus Stråhlman har hunnit jobba som församlingspräst i Kyrkslätt sedan pingsten, då han i sin tur blev prästvigd.
De senaste åren har varit fyllda av förändringar för paret. På tre år har de blivit med hund, med barn, med lillebror. Studielivet i Åbo har utbytts mot det pussel som ett intentivt arbets- och familjeliv för med sig.
Jag, präst?
Rebecka och Linus lärde känna varandra i högstadiet i Borgå, men blev ett par först 2008 då Rebecka börjat studera i Åbo och Linus var civiltjänstgörare i Helsingfors. I augusti 2010 gifte de sig.
Att det skulle bli en prästfamilj av dem var ingen självklarhet, även om Linus redan andra året i gymnasiet bestämt sig för att studera teologi. Rebecka i sin tur drömde om ett liv som musikalartist.
– Det var först under abiåret som jag överhuvudtaget började tänka tanken på teologi, jag hade helt andra planer. Jag älskar att stå på scen och uppträda, att sjunga, dansa och spela teater. Jag var själv rent av överraskad över att jag började studera teologi och dessutom trivdes, berättar Rebecka.
Nu jobbar de båda som församlingspastorer, men deras vägar till prästämbetet har sett olika ut. Linus berättar att han har en så kallad inre kallelse.
– Under en miniretreat på Snoan fick jag en uppenbarelse då jag satt i tystnad. Det var inte så att det flög blixtar, men jag upplevde att det fanns ett självklart alternativ, ett tydlig mål för mig. Därifrån har jag gått vidare. Visst har det hänt att jag ifrågasatt kallet, vägt plus mot minus, men på det stora hela har det känts väldigt naturligt.
För Rebecka präglades studietiden av en känslomässig kamp.
– Det handlade om att lista ut hur i hela fridens namn jag hamnat här. Ska jag eller ska jag inte bli präst? Jag sökte en identitet. I slutet av studietiden blev det klart för mig: Ja, jag ska. Nu när jag ser tillbaka upplever jag också att jag har ett kall, men inte på samma sätt som Linus. Mitt har vuxit fram och jag har fått kämpa med det innan jag kunnat acceptera det. Men nu när jag börjat jobba som präst märker jag att jag aldrig tidigare på samma sätt haft känslan av att vara på så rätt plats som nu.
Läs hela artikeln i Kyrkpressen 8/2014.
