Inte orolig för kristendomens framtid

När Antti Nylén var yngre trodde han att han kanske skulle bli poet.
– Det är ganska märkligt att många författare börjar med poesi. Det verkar vara en underförstådd idé att poesi är den främsta formen av litteratur. Själv märkte jag att sakprosa var det jag hade lättast för. Att skriva en roman med fiktiva karaktärer känns övermäktigt.

Antti Nylén är en prisbelönt essäist och översättare av klassisk fransk och engelsk litteratur till finska. I år utkom hans bok Tunnustuskirja (Bekännelsebok) på Kirjapaja. I den skriver han om sin katolska tro och diskuterar kristendomen.

Just nu upplever han en viss trötthet i sitt skrivande.
– Det känns som om jag har sagt allt jag vill säga. En orsak är att jag inte hunnit läsa tillräckligt mycket. För att kunna skriva måste man läsa. Hösten har varit arbetsdryg. Jag är kolumnist i tre tidningar och har deadlines som hela tiden pressar mig. Varje gång ska man försöka säga något nytt och vettigt. Jag har börjat drömma om att prova på nya litterära genrer.

Nylén märkte under gymnasietiden att de franska författarna från 1800-talet hade mycket att säga som passade in på vår moderna tid. Också när det gällde trosfrågor. Tiden efter den franska revolutionen var kaotisk. Under en och samma generation förvandlades ett kejsardöme till kungadöme och sedan till republik.
– De romantiska och senromantiska författarna var pessimistiska tänkare som förstod sin samtid bättre än vad den tidens framgångsivrare gjorde. De mer pessimistiskt inriktade tänkarna insåg att samhälleliga framsteg ledde till nya och mer subtila existentiella utmaningar för människan. Samtidigt som man byggde det kommande paradiset byggde man också nya helveten för människan.

Läs hela artikeln i KP 51-52