Ingen orsak att klippa banden

– Om man tittar på kyrkan ur en mer historisk synvinkel så har det gradvis skett en utveckling som lett till det system vi har i dag. Och det är inte samma system som en statskyrka, säger Clas Abrahamsson, notarie vid Domkapitlet i Borgå stift.

Alltsedan mitten av 1800-talet har relationen mellan kyrkan och den finska staten medvetet mattats av. Så sent som 2000 försvann presidentens rätt att utnämna biskopar.
I dag har kyrkan sedan länge en egen kyrkolag, förvaltning, ekonomi och ledning. Till exempel är det kyrkomötet, kyrkans högsta beslutande organ, som stiftar och ändrar på kyrkolagen. Den juridiska koppling som fortfarande finns kvar är riksdagens uppgift att stadfästa kyrkolagen.

– Riksdagen måste främst kontrollera att lagförslagen inte strider med andra lagar, säger Abrahamsson.

Kyrkoordningen däremot, som reglerar mycket av kyrkans inre angelägenheter, går inte via riksdagen.

Nordiska modeller
En jämförelse kan göras med de nordiska grannländerna. Norge och Danmark har enligt boken en statskyrka där staten bestämmer över kyrkan och dess ekonomi är en del av statsbudgeten.

– Där finns ingen kyrkoskatt utan kyrkans utgifter betalas direkt ur statskassan, förklarar Abrahamsson.

Han tror ändå att det finska systemet där skattemyndigheterna bär upp kyrkoskatten orsakar förvirring hos många.

– Det är en tjänst som kyrkan köper av staten. Inte gör de det gratis.

Ett liknande arrangemang finns i Sverige där Svenska kyrkan helt och hållet åtskiljdes från staten år 2000. Deras inkomster kommer från en medlemsavgift av skattekaraktär som inkasseras med hjälp av staten.

Praktiska skäl
Till stora delar handlar det om köptjänster och det bästa exemplet är begravningsväsendet. Med hjälp av samfundsskatten betalar staten för att kyrkan ska kunna erbjuda en begravningsplats åt alla medborgare, församlingsmedlem eller ej.

– Det är en nagel i ögat för många och man tycker att staten understöder kyrkan, säger Abrahamsson. Det är en affär där vi egentligen förlorar då samfundsskatten varierar från år till år.

Utöver begravningsväsendet har kyrkan för statens räkning hand om kulturhistoriska byggnader och en del av befolkningsregistret.

– Folkbokföringen och liknande tror jag vi hellre såg att samhället tog hand om men det skulle i sin tur bara höja på kommunalskatten.

Abrahamsson förutspår att samma sak kommer att hända om kommunerna tar över begravningsplatserna.

Läs hela artikeln i papperstidningen.