Finländska stupade läggs i kistor i Kollaa, Loimola i juli 1941. FOTO: SA-KUVA

Ett offer för fosterlandet

Under vinterkriget uppstod ett system som gäller än i dag – de finländare som stupar tas alltid om hand, och de skickas alltid hem. Niko Huttunen har forskat i varför det är så.
2.6.2013 kl. 12:00
Varför lägger armén så stor möda på att ta hand om dem som stupat?

Niko Huttunen, som är docent vid teologiska fakulteten i Helsingfors, har i många år som en sorts hobby varit föreläsare vid olika försvarskurser. Efter att han föreläst om underhåll av stupade för kompanifältväblar började han forska i hur systemet kom till.

– Folk talar inte längre om dem som stupade. De personliga minnena av dem har bleknat, att man minns har blivit institutionaliserat.

För några veckor sedan firades De stupades dag. Just den typen av institutionaliserat firande kan väcka kritik i dag.

– De stupades dag kom till efter vinterkriget på order av Mannerheim. Dagen är tillägnad inte bara de stupade från vinterkriget utan också dem som dog under inbördeskriget 1918 – både vita och röda. Det var intressant att en vit general gav en sådan order. Det säger något om stämningen efter vinterkriget men också om honom själv.

Måste få komma hem
Varken under inbördeskriget 1918 eller under vinterkriget 1939 var det helt klart hur och var de döda skulle begravas.

– År 1918 uppstod samma traditioner på bägge sidorna: de stupade transporterades till sina hemorter, där de begravdes i hjältegravar. De röda tänkte sig att det skulle gå att begrava de döda tillfälligt och sedan samla dem i en stor hjältegrav – ett revolutionsmonument. Men det väckte enormt motstånd och man var tvungen att transportera dem till sina hemtrakter i stället.

År 1939 var man inne på samma tanke: att begrava de stupade i fältgravar. Men det gick ingen med på. Folk bröt mot reglementet. Då ändrade armén på reglerna – och det är ovanligt.

I Finland verkar det ha varit speciellt viktigt att de stupade fått komma ”hem”.

– Till exempel i Tysklands armé, som var en förebild för Finland, använde man sig av fältgravar i närheten av slagfälten. Det gjorde man naturligtvis också för att man hade rent praktiska transportproblem. Men i Finland har man transporterat stupade hem också på sommaren, och det kunde vara verkligt jobbigt på grund av lukten.

Värst var det under anfallskriget 1941 och under reträtten 1944 då den finska armén led stora förluster.

– Ibland begravdes stupade tillfälligt. Det ledde till komplicerade flyttningsoperationer: ibland grävdes kroppar upp och ner igen upprepade gånger.

Det här säger någonting om hurdana emotionella impulser de stupades kroppar gav upphov till, menar Huttunen. Det finns ett stort behov som är kopplat till de fysiska kropparna.

– Det känns nästan irrationellt, men armén och ett samhälle i kris tillåter också irrationella handlingar om de tjänar det rätta syftet.

Den ryska armén fäste ingen större uppmärksamhet vid underhåll av de stupade. År 1941 när finländarna avancerade på nytt hittade de ryska soldater från vinterkriget som aldrig blivit begravda. På den ryska sidan påverkade de stora mängden stupade lik stridsmoralen.

– När nya trupper kom såg de stora områden där de låg en massa lik som aldrig begravts, och det hade definitivt en demoraliserande effekt. Det här är en orsak till att de som stupat måste tas om hand.

Samarbete med kyrkan
När någon stupade kom det ett officiellt meddelande som den lokala församlingens präst hade i uppgift att leverera personligen.

– Det var en uppgift som kändes väldigt tung ute i församlingarna, det har jag förstått när jag talat med gamla präster. Prästen blev en sorts dödskorp. När han gick på byn sneglade alla på honom: Till vem är han på väg? Han kommer väl inte till oss?
I idealfallet skulle kompanichefen skriva ett brev som kom fram senare: ett personligt brev. Och sedan, kanske några månader senare, kom kroppen till den lokala järnvägsstationen. Där tog skyddskåren hand om den döda och såg till att det blev en begravning med militära hedersbetygelser, oftast på hemförsamlingens begravningsplats.

Och prästen förväntades erbjuda inte bara andligt stöd utan också tala för fosterlandet.

– Här kommer själavårdens politiska dimension fram. Man sa: det här är det värdefullaste ni hade att ge, er son, er man, och ändå måste ni ge det här offret för fosterlandet. Det var ett rått spel. Försvarar du de egna eller fienden? Det blev också en själavårdsfråga.
Då Finland låg i krig var berättelsen om hjälteoffret fortfarande på ett självklart sätt ihopkopplad med den kristna berättelsen.

– Där fanns en koppling till Jesus offerdöd. Medan de anhöriga fick emotionell rätt att sörja styrdes sorgen åt rätt håll. Jesus lidande mäter det värde Gud ger oss, eftersom Jesus dog för oss. I det här fallet är det staten som är det värdefulla: vårt fosterland är så viktigt att männen var redo att offra sitt liv för det.

Om det uppstår en tanke om att någon dött förgäves är det farligt för staten.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Sofia Torvalds



AKTUELLT FRÅN DOMKAPITLET. Domkapitlet förberedde valet av domprost och kyrkoherde i Borgå domkyrkoförsamling vid sitt sammanträde i dag. Camilla Ekholm placerades i första förslagsrum. 18.9.2025 kl. 18:57

BROTTSMISSTANKE. Polisen i Österbotten har en pågående förundersökning om händelser i en av de svenskspråkiga församlingarna i regionen. 18.9.2025 kl. 11:13

Kolumn. För ett drygt år sedan tog jag ett jättesprång ut i det okända. Jag sade upp mig från ett tryggt jobb med stabil inkomst för att i stället bli frilansande musiker och skådespelare och egenföretagare. 16.9.2025 kl. 09:56

bibeln. Vad väger tyngre i teologi och bibelsyn? Orden i sig? Eller den sak orden pekar på? Emeritusbiskop John Vikström lämnar en text till några biskopskolleger och till andra i kyrkan. Det är ett slags bokslut, skriver han. 11.9.2025 kl. 14:49

UNGDOMSKÖR. Niklas Lindvik är en av själarna i den evangeliska rörelsens musikliv. Han leder Slefs ”intervallkör” Evangelicum. 10.9.2025 kl. 17:43

METODISTKYRKAN. De finlandssvenska metodisterna använder rätten att avvika från samfundets internationella linje, som sedan 2024 bejakar samkönade äktenskap. 7.9.2025 kl. 11:51

LÄRKKULLA. Språkvetaren Juhani Jäntti är direktor för Lärkkulla stiftsgård som har verkat sedan 1950 och nu firar sina 75 år 2.9.2025 kl. 20:00

BISTÅNDSSAMARBETE. Finska Missionsällskapet och Kyrkans utlandshjälp påminner om att Petteri Orpos regering redan har skurit ner biståndet till de fattigare i världen med en miljard euro. 4.9.2025 kl. 18:51

SJUKHUSPRÄST. Döden. Det är vad Benjamin Häggblom upplever som den allra svåraste delen av sitt jobb som sjukhuspräst. Han står själv svarslös inför den. Men oberoende av om han kommer i kontakt med minnessjukdom, psykos eller cancer så är hans främsta verktyg det samma: närvaro. 2.9.2025 kl. 19:00

relationer. Nej, det kommer ingen perfekt partner på en vit häst och räddar oss. Och nej: konflikter är inte farliga. De är en möjlighet! Jan-Erik Nyberg har skrivit en bok om det som är det finaste och svåraste i livet: relationer. 1.9.2025 kl. 14:39

ARKITEKTURHISTORIA. Nu vill finländska forskare räta ut alla frågetecken kring Åbo domkyrkas ålder och medeltida interiör. – Man kan säga att Åbo domkyrka är landets viktigaste byggnad, säger Panu Savolainen, biträdande professor i arkitekturhistoria. 1.9.2025 kl. 10:55

NÄTVERKET KYRKFOLKET. Under laestadianernas sensommarmöte i Kållby informerade Stig-Erik Enkvist, verksamhetsledare för LFF, att nätverket Kyrkfolket planerar att börja viga egna präster. Till organisationerna inom nätverket hör bland annat LFF och Slef. 28.8.2025 kl. 18:57

KOLLEKTER. Martina Harms-Aalto som är svensk representant i Kyrkostyrelsens plenum föreslog strykningen av Kansanlähetys och evangeliska Sley i kollektlistan. 29.8.2025 kl. 18:24

Kolumn. – Jag hoppas att jag för egen del kunde ta Jesus som exempel och kunna vara välkomnande och bemöta andra mänskor som han skulle ha gjort. 28.8.2025 kl. 19:16

ÖSTERSJÖN. I Esbo firade församlingen Östersjödagen med kaffe och dopp – det vill säga ett alldeles fysiskt dopp på stranden i Stensvik. 28.8.2025 kl. 09:13

Kolumn. Det här är en berättelse om en plastgran, och allt omkring den, som lärde mig att ytterligare sänka ribban inför julen. 14.12.2025 kl. 17:33

BORGÅ STIFT. Nyrekryteringarna vid domkapitlet i Borgå fortsätter. Nu söks en stiftssekreterare för att leda församlingsdiakonin i stiftet. 12.12.2025 kl. 10:50

mat. Tara Junker är matkreatör, och för henne är mat inte bara jobb utan det roligaste som finns. – På julen äter jag festmat, men inte traditionell julmat. 11.12.2025 kl. 18:00

BÖNEHUS. Det har funnits drygt 400 bönehus i Svenskfinland. Kjell Herberts har dokumenterat alla 250 som funnits i Österbotten de senaste 150 åren. Nu har kartläggningen med bild och fakta gett ut en färsk bok, En ton från himlen och en doft av kaffe – Österbottens bönehus. 9.12.2025 kl. 18:08

Personligt. När Janne Sironen var sju år tog hans pappa sitt liv. Idag har han själv en sjuårig son. – Att jag fick Peter var så stort. 9.12.2025 kl. 13:00