Mannen på scenen uttrycker sin glädje över den tonåriga publikens spontana lovsångsdans till musiken. För honom som förkunnande artist är det naturligtvis tacksamt med en publik som öppet engagerar sig och uppför sig som han förväntar sig – eller åtminstone hoppas.
Från min placering långt bak ser jag mest ryggarna av de mera sansade konsertbesökarna men uttalandet från scenen skaver ändå, och jag tänker på det outtalade prestationskravet. Vare sig artisten, med utsikt över oss alla, eller jag, med begränsat synfält, har egentligen någon aning om vilka reaktioner ett Gudsmöte får hos människorna omkring oss. Oavsett av vad vi ser kan vi inte själva avgöra vad som är uttryck för ett Gudsmöte och vad som endast är en vilja att vara lika utåtagerande som den närmaste omgivningen.
Hon som står en bit framför mig och slår med två fingrar mot byxbenet i takt med musiken kanske just genomfors av något revolutionerande, så stort att det måste ta sig uttryck någonstans – i två taktfasta fingrar. Han som höjer sina händer gör det kanske efter att ha noterat kompisarnas likaledes höjda händer. Hur det egentligen är behöver vi inte ens veta.
Jag önskar att någon klok människa hade berättat det här för mig och mina jämnåriga när vi var i tonåren. Att det hade mer betydelse för förkunnarna än för Gud hur mycket vi lyfte våra händer och hur kristet vårt musikval var. Att det där mötet vi sökte, det skedde på insidan av oss.
