Tjugofem år senare. Min man berättar exalterat om något han gjort på jobbet – det hade visst med nervbanor att göra.
– Jag fick ha nålar i ögonbrynet och sedan lät vi lite ström gå igenom, berättar han om en vanlig dag i hälsovårdsbranschen.
Min första reaktion är illamående men under dagen förbyts den i något annat. Blev jag glad nu?
Alla barn vill att deras föräldrar ska vara stolta över dem. Kom och titta vad jag har ritat! Kom och lyssna på min konsert. Vad åtminstone jag glömmer är att alla vuxna också behöver känna att de duger. Bo Kasper sjunger sorgset om hur han ville ”slå dig med häpnad” och jag tror att den melankoliska sången lägger fingret på en öm punkt. Också en vuxen karl behöver få höra att han är duktig, att han duger. Någon borde kanske lära honom sången ”Du vet väl om att du är värdefull” som åtminstone jag sjöng på skriban – och fnittrade nervöst. Som tonåring är det ibland lite svårt att ”passa in i själva skapelsen” och se ”den uppgift som finns här just för mig”.
Uppgiften klarnar kanske aldrig men det finns definitivt en plats för oss alla, färgade och bleka, må det kanske påpekas i ljuset av den senaste tidens debatter. Vi duger.
Det talas ibland skämtsamt om det ”finlandssvenska självförtroendet” men åtminstone jag behöver ibland bli bekräftad. Och om du, liksom jag, sällan hör Guds direkta tilltal och bekräftelse – även om jag är försiktigt hoppfull till att den finns – så är det vi världsliga varelser som har i uppdrag att bekräfta varandra. Visst vänder det sig i magen vid bara tanken på nålar och ström – i ögonbrynen(!) – men nog är jag stolt.
