Välfärdens sorgebarn

Frågan om viljan att bära den tillsammans alls existerar som en konkret beredskap – eller ens en etisk grundläggande sanning – borde vara en av de allra största och viktigaste så här inför kommande riksdagsval.
Det är den enligt många inte, tyvärr.

Tudelningen i samhället växer under ett förvånansvärt stillatigande. Frivilligt tillåter man i stället den stora valfrågan bli hur (bra?) det ska gå för sannfinländarna.
En av dem som senast efterlyst en diskussion om fattigdomsklyftan är Helsingforsbiskopen Irja Askola. Hon gör rätt i att ruska om myten om välfärdssamhället och försöka få substans i valdiskussionen.

Det finns fortfarande kvar en slags stolthet över en spikad sanning, som dyker upp när det är dags för normalfinländaren att beskriva sitt samhälle för den intresserade utlänningen. Den handlar om landet där varje medborgare får relevant sjukvård utan att visa sitt försäkringskort först.
Men den bilden är ungefär lika sann som ett fotoshoppat norrsken.

Helsingin Sanomat rapporterar 2.3 att över hälften av barn och unga i huvudstadsregionen går till privata läkarstationer, där föräldrarna betalar vården med stöd av privata försäkringar. På privatläkarens mottagning går det snabbt både att få tid och vård.
I mottagningsrummet i ”Örongången” sitter den specialiserade barnläkaren med utmärkta kunskaper och instrument och snabbfilen öppen till alla nödvändiga vårdåtgärder.
Men den har ett pris, och det är inte alltid som pappa betalar. Dilemmat får personifieras av de oförsäkrade öronbarnen i en låginkomstfamilj: Det är de som tillhör den andra hälften i upplägget, den som måste köa i timmar på HVC, i veckor och månader till operation – och som i akuta fall, så som en mormor/farmor kommenterar till HS – på den allmänna mottagningen ändå får uppmaningen att vända sig till privatvården i stället, ibland med det ärliga konstaterandet från hälsovårdsstationsläkaren att hans eller hennes kunskaper och instrument inte räcker till.

Öronvärken gör lika ont för de små framtidens skattebetalare som sitter och väntar på att bli inkallade till läkaren. Men de sitter i olika väntrum. Utan politisk vilja och konkreta resurser till den allmänna hälsovården kommer de att växa upp till vuxna med alltmer divergerande erfarenheter och världsbilder om hur det går till när den behandlas.