Petri Oittinen är övervaktmästare i Domkyrkan i Helsingfors. För 30 år sedan bytte han Elantos köttdisk, där han extraknäckte vid sidan av studierna, mot kyrkan.
– En god vän tipsade mig om platsen och jag kände mig genast hemma på det nya jobbet. Jag var 22 år och det var spännande att få säga ”tre mark, tack” på olika språk när jag sålde vykort åt turisterna som besökte kyrkan.
Bara ett år senare avgick hans närmaste förman och Oittinen avancerade till övervaktmästare i Finlands populäraste byggnad – om man får tro Helsingin Sanomats gallup. – I dag är Domkyrkan och den naturliga kulle som byggnaden står på inte bara kulturlandskap för mig. Här har jag levt, bott och verkat över halva livet, min själs inre landskap finns här.
Andaktsliv av kvalitet
Nytillträdd och också nygift flyttade Petri Oittinen in i det enda småhuset vid Senatstorget: kapellbyggnaden intill kyrkan rymmer precis en lägenhet. Där föddes också familjens två söner. – Numera är vi alla utflugna från kapellet, jag har officiellt två våningar lång ”arbetsväg” eftersom församlingens arbetsrum för tillfället är placerade i samma hus där jag bor i Kronohagen.
I det arbetsrummet börjar Petri Oittinen vanligen också sina arbetsdagar, oftast redan kring sjusnåret. Morgonkaffet sparar han till kyrkan som öppnar klockan nio. Då har turistbussarna redan radat upp sig som en mobil mur runt Senatstorget. – I januari har vi nästan lika mycket besökare i kyrkan som under de hektiska sommarmånaderna. Ändå är Domkyrkan i första hand inte någon turistattraktion eller något museum. Det är en kyrka och här sker också mycket av kyrkans kärnarbete i form av böner, mässor och förrättningar.
Oittinen säger sig vara otroligt stolt över det ”kvalitetsandaktsliv” som lever i Domkyrkan.
– Jag kan naturligtvis inte utvärdera hur det känns för den som sitter i bänken men andaktslivet i Domkyrkan har blivit rikligare genom åren. För mig är det kärnan, orsaken till varför kyrkan finns här.
Själv har han ofta funderat över hur han som församlingsanställd kan bidra till att kyrkobesökaren får en andlig upplevelse, hur han som vaktmästare ska svara på den spirituella längtan som finns hos dagens människa.
– Rätt blandning av närvaro, empati och professionalism kan vara svårt att få till. Man får inte bli pompös, tända ljusen med yviga gester, trots att både ministrar och biskopar syns i bänkraderna. Det är inte heller lämpligt att kyrkvaktmästaren exempelvis gråter högljutt.
Läs mer i Kyrkpressen nr 2/2011!
