Tre månader tidigare hade Rafah Toma hört till de få som överlevde oktobermassakern i Vår frus befrielsekyrka i Bagdad. Hon hade gömt sig i sakristian, när över 50 gudstjänstbesökare och präster sköts ner, och trodde att hon, som en vanlig civil, skulle kunna fortsätta leva i Irak och försörja sin åldrande far genom jobbet på universitetet.
Det gick inte vägen. Rafah Toma, liksom många andra, miste livet för att hon var kristen.
Det postkristna väst, som tror sig vara så klarsynt, dras med en synrubbning som sitter som berget. I en värld där en genomsnittskristen är en nigeriansk kvinna anses prototypen för en kristen fortfarande vara en vit europé. Det är en falsk utsaga, som leder till fler och ödesdigra sådana. Som en följd av den får grymma människorättsbrott äga rum utan några ramaskrin i världssamfundet. Därför stiger nu andra fram och säger det uppenbara: Ingen annan religion är så förföljd i världen i dag som kristendomen. Inga andra lider och dödas så ofta för sin tros skull som kristna individer, på olika håll.
En av de senaste är den judisk-amerikanske människorättsaktivisten Michael Horowitz. Han hävdar i en stort uppslagen artikel i Kanadas största dagstidning the Toronto Star (4.12) att kristendomen troligen är världens mest förföljda religion.
”Att det sker med välgödda västerländska kristnas lycksaliga omedvetenhet beror på ren okunskap” säger Horowitz frankt. ”Dels har det att göra med missuppfattningen om kristendomens sanna ansikte, dels handlar det om att förhandsinställningar och konventionella sanningar förblindar västerlänningar och får dem att avfärda förföljelsen av kristna som osannolik, osann och omöjlig”.
Eftersom kristendomen är gynnad och dominerar i världens rikaste länder och samhällen – och eftersom den har en väldokumenterad historia med egna grymheter i bagaget – blir slutsatsen rakt motsatt. ”Eliten är snarast benägen att tro att de kristna är förföljarna – inte offren” säger Horowitz.
Många människorättsorganisationer styrker hans påståenden med fakta. En försiktig uppskattning är att 150 000 kristna dödas för sin tros skull varje år.
I nyårs- och julhelgen skedde fler våldsdåd, med starka symboliska budskap. Kopterna i Egypten drabbades för andra året i rad av attentat mot kyrkobesökare, precis som de hade fruktat. I fjol sköts sex kopter när de var på väg ut från en julmässa. I år dog 23 kopter i en riktad attack, när en bilbomb exploderade utanför al-Qidissin (de heliga) kyrkan i Alexandria bland kristna som strömmade ut från nyårsmässan. Nu frågar sig många om staten har makt att skydda sin kristna minoritet, och många kristna väljer att fly. Men det går inte att fly i all oändlighet.
Världen är vårt gemensamma hem. Våldet måste stoppas, fördömas där det finns. Det måste göras gemensamt, av företrädare från olika religioner, folk och raser. Att det handlar om ens egen religion borde inte få vara en orsak för den kristna världen att dra sig för att påpeka oförrätterna och agera mot dem. Det handlar om att försvara människor, inte religioner. När troende mejas ner och mördas dör mödrar, döttrar, bröder och fäder. Inte religiösa.
