En av milstolparna var valet av ny ärkebiskop i mars. Med bara elva rösters majoritet vann biskopen i Åbo, Kari Mäkinen över dogmatikprofessor Miikka Ruokanen. Slutskedet blev medialt sett en svartvit historia, där kandidaterna baxades in i lådor med de slitna epiteten ”liberal” och ”konservativ”.
Mäkinen, som fick bära det förra, uttryckte i sina första kommentarer en vilja att stärka folkkyrkan med de öppna dörrarna och en förhoppning att diskussionen inte skulle tystna. Knappast anade han då hur bejakad hans önskan han skulle bli längre fram.
I juni var det dags för ännu ett biskopsval. Med drygt tjugo rösters marginal valdes Irja Askola till den första kvinnan i biskopsämbetet i vårt land. Symbolvärdet i valet var starkt, och medieuppbådet återigen rejält. Missnöjet höjdes från vissa kretsar, både på grund av att den nya biskopen var kvinna, men också för att Askola öppet deklarerat sitt ja till välsignelse av homosexuella par.
Sensommaren kom och det drog ihop sig till församlingsval – ett val som föregicks av den bredast upplagda mediekampanjen hittills. Kandidatnomineringen kom och gick, med stark betoning på det faktum att kyrkan som föregångare nu lät 16-åringar rösta.
Så kom det som i kyrklig mediejargong födde uttrycket ”post 12.10”. Ajankohtainen Kakkonens debattkväll om homosexualitet och kyrka blev startskottet, om än omtvistat orsaken, till över 50 000 utskrivningar ur kyrkan.
Varför gick de ut? Av de cirka 2500 som enligt sajten Eroakirkosta.fi motiverade sitt beslut, hänvisade bara var tredje till tv-debatten. I stället handlade det om att inte vilja betala kyrkoskatt, att inte tro på budskapet och att kyrkan saknade betydelse. Utskrivningstjänstens ena grundare Petri Karisma ansåg för sin del att varje gång kyrkan är framme i medierna, oberoende av om detta har positiva eller negativa förtecken, påminns finländarna om hur lite den betyder för dem och om möjligheten att skriva ut sig – och så gör de slag i saken.
Det är en partsinlaga, men den innehåller säkert också en sanning. Däremot finns det en annan, som säger det motsatta och som talar om att kyrkan fortfarande känns viktig för många.
I slutet av året kom nämligen också kyrkans undersökning över varför folk röstat i församlingsvalet. Enligt forskare Harri Palmu vid Kyrkans forskningscentral visar den att de vanliga församlingsmedlemmarna i valet ville slå vakt om det de har – och att den ökade valaktiviteten inte var ett resultat av motsättningar mellan liberala eller konservativa. Det enkla skälet var: ”För att det är viktigt och värdefullt”.
Där en del säger det motsatta finns det alltså fortfarande de som är villiga att betala kyrkoskatten och anser kyrkan ha betydelse för ens personliga liv – också bland dem som tidigare inte tyckt att det var deras sak att gå till urnorna. I eftersnacket försökte en del utnämna valets vinnare och förlorare. Sanningen tycks vara att det var församlingen som vann. Helt enkelt.
Om än slutetappen av fjolåret kan tyckas ha varit ett mer än lovligt skumpigt kyrkrally är det här därför en ljuspunkt att uppmärksamma.
Det lovar gott för året som kommer och mod och hopp och tillförsikt för dem som gasar vidare mot nya kurvor.
