Kantstötta fotografier från en hemmafest under utbytesåret, programtablåer från kulturevenemang i Bryssel, cd-skivor och ett par nummer av studentnationens årliga skvallerblaska.
Jag tittar lite nostalgiskt på dem, kommer ihåg människor och händelser från olika perioder. Sedan slänger jag hälften i soppåsen, andra hälften bland prylar som ska upp på vinden.
Bland det övriga bråtet hittar jag en liten, svart anteckningsbok och en hopnitad pappersbunt med överskriften ”Dikter 199X-200X”. Jag börjar läsa och kastas tillbaka till tonåren: till moraliska dilemman, utanförskap, drömmar och honom som svek. Jag kommer ihåg ensamheten i den första studielyan, de yra studentfesterna och de förtroliga samtalen som fördes kring tekoppen med korridorsgrannarna.
När jag gick i högstadiet lovade jag mig själv att aldrig förakta de tankar jag då skrev ner. Och det gör jag inte heller, tvärtom känner jag fortfarande igen mig i mycket. Och egentligen är jag nog i hemlighet en aning stolt över mitt lite brådmogna tänkande.
Att kunna gå vidare och inte gruva sig över gammalt är förvisso en förutsättning för ett meningsfullt liv, men för att förstå sig på nuet måste man också våga minnas varför man fattat vissa beslut och vad som egentligen gjorde så ont den där sommaren när man var 16. Både de positiva och negativa upplevelserna har bidragit till att göra mig till den unika personlighet jag är och ökat min förståelse för det mänskliga varat.
Människan är en tavla av alla de vägar som korsat henne. Vi kan inte förstå vem vi är utan att förstå vem vi varit.
