– Sjukdomen ändrade mitt liv, säger han. Och framförallt mitt sätt att se på bönens kraft. Det var något jag hade missat i min skriftskolutbildning.
Anders Finskas ser sin sjukdom som en tvåstegsmodell. Under sjukdomen upplevde han att han blev buren av böner och tröstande bibelord. Det andra steget, som han säger rubbade hans lutherska cirklar, var då Pirkko Jalovaara bad för honom i Gamlakarleby kyrka. Det var den 14 maj 2009.
– Som en god lutheran satt jag längst bak i kyrkan, berättar han om den händelsen. Jag förundrade mig över den brokiga samlingen kyrkobesökare. Det var inte de vanliga kyrktanterna. Något var på gång. När det blev dags för förbön ställde sig folk på rad framme vid altaret. När Pirkko Jalovaara kom nära dem så föll åttio procent av dem till golvet.
Han var spänd över att gå fram till förbön för hela situationen var inte normal för honom. Att man faller av bönens kraft hade Anders Finskas bara sett på film tidigare. När Jalovaara frågade vad hon ska be för berättade han om sin sjukdom. Cellgiftsbehandlingen hade gått bra men han var orolig över att cancern skulle komma tillbaka.
– Jag ville att hon skulle be för det. När hon kom nära mig så kände jag en värme komma över mig och nästa sekund låg jag raklång på golvet. Hon såg på mig och sade att cancern är borta och inte kommer tillbaka.
Läs hela profilen i Kyrkpressen 19/2010.
