Det är det kanske inte så lätt att se kontaktytorna mellan dessa två saker, men de har en gemensam nämnare: kyrkans lära och bekännelse. Alltså det som är det mest centrala med tanke på kyrkans trovärdighet.
När det gäller frågan om Luther-stiftelsens och Missionsprovinsen planer bör kyrkan rimligtvis utgående från sin lära och bekännelse definiera sin position till den utmaning som planerna onekligen innebär.
Orsaken till att man vill ha en egen biskop och en egen missionsprovins är ju enligt både antydningar och öppen kritik att Finlands evangelisk-lutherska kyrka inte längre har Bibeln som rättesnöre och att det andliga ledarskapet ofta och i hög grad saknas.
Detta är allvarliga anklagelser och kyrkans trovärdighet kan knappast tåla att de viftas bort som nonsens. Kritiken framförs ju bland annat av präster i vår kyrka och den måste bemötas.
Frågan om diskrimineringsförbud är, som intervjun med justitierådet Timo Esko visar, en svårhanterlig och explosiv mix av teologi och juridik. Det ytterst därför att ett både teologiskt och juridiskt fungerande och trovärdigt kyrkligt diskrimineringsförbud förutsätter ett klarläggande av kyrkans lära och bekännelse.
De allmänna formuleringarna om detta i kyrkolagen och kyrkoordningen måste kort sagt preciseras på ett sätt som besvarar frågan vad skrivningarna innebär i konkreta situationer.
Detta förefaller ha konsekvenser som sträcker sig långt utöver diskrimineringsfrågan. Det som sägs om läran och bekännelsen måste rimligtvis leda till klarare spelregler rent allmänt.
Det kan ju knappast vara så att positionsbestämningar i fråga om lära och bekännelse har konsekvenser endast i fråga om diskriminering.
Lagutskottet konstaterade i sin beredning av tjänstemannalagpaketet att ett diskrimineringsförbud skulle ”lyfta fram rätten till övertygelse- och åsiktsfrihet för tjänsteinnehavare som har teologiska synpunkter som avviker från den kyrkliga majoritetens uppfattning”.
Det är svårt att tolka detta på något annat sätt än att också en minoritet ska kunna känna sig trygg. Som till exempel de präster som på grund av sin övertygelse inte kan acceptera kvinnliga präster.
Kyrkan har upprepade gånger sagt att också en ämbetssyn som inte godkänner kvinnliga präster ryms inom ramarna för kyrkans lära. Håller kyrkan fast vid detta då den närmare definierar sin lära och bekännelse i diskrimineringssammanhang uppstår frågan vilka tolkningar som då blir möjliga.
Kan kyrkan med bibehållen trovärdighet utforma ett diskrimineringsförbud som ger präster med en övertygelse som är i enlighet med kyrkans lära rätt att följa sin övertygelse? Eller kan trovärdigheten eventuellt bibehållas även om kyrkan fråntar dem rätten att i praktiken ge uttryck för sin övertygelse?
Den arbetsgrupp som nu inleder arbetet med att utforma ett diskrimineringsförbud för kyrkan har en stor och svår uppgift. Även om det generellt sett är viktigt att så snabbt som möjligt få ärendet till kyrkomötet bör arbetsgruppen ta den tid den behöver får att göra ett gediget arbete.
Det som presenteras för kyrkomötet bör vara hållbart både teologiskt och juridiskt. Något annat har kyrkan inte råd med. I synnerhet inte efter alla turer i en fråga som gäller kyrkans lära och bekännelse.
Enligt den preliminära tidtabellen ska arbetet vara klart så att det kan behandlas under kyrkomötets vårsession i maj 2010. Den tidtabellen förefaller kanske inte helt realistisk.
