Tack vare mitt jobb är jag socialt luttrad och kan prata med vem som helst om snart sagt vad som helst – så länge jag inte förväntas ha något vettigt att komma med, vill säga. När jag ska hålla tal inför publik är min sociala kompetens som bortblåst. Händerna börjar darra okontrollerat och söker sig ner i fickorna, hjärtat löper maratonlopp i bröstet och tankarna grötar ihop sig. Mitt vanligen så viga munläder vägrar samarbeta och släpper bara igenom det allra nödvändigaste.
För några månader sedan beslöt jag att ta tjuren vid hornen och anmälde mig till en kurs som på svenska skulle heta ungefär ”Håll rampfebern i schack!”. Förra gången hade vi i hemläxa att förebereda en presentation i ett valfritt ämne.
I stället för att gå rakt på sak började läraren lektionen med att dela ut en hög med papperslappar till alla. På lapparna skulle vi skriva något positivt om varje kurskamrat baserat på tidigare framföranden. Sedan fick vi i tur och ordning gå fram och hålla en minipresentation utgående från vad andra skrivit om oss. På mina lappar stod det bland annat ”välformulerad”, ”positiv” och ”konstnärlig”. Det kändes rörande att ta emot så fint och oväntat beröm från människor jag knappt kände. Kanske märks nervositeten ändå mera inuti än utanpå?
I min hemtrakt finns ett talesätt om att det bästa sättet att få tyst på en Nedervetilbo är att säga att ordet är fritt. Tills vidare passar den nog ganska bra in på mig också, men jag ska försöka vända på steken.
