Infällt i grönska, bara ett stenkast från Vårdö kyrka, ligger familjen Fagerholm-Urchs nyrenoverade sommarparadis.
– Jag trivs med närheten till naturen och havet. Om jag inte bodde så här skulle jag nog vara mer splittrad som människa.
Juanita Fagerholm-Urch sitter vid matsalsbordet och badar i ljus från sekelskiftesvillans många fönster. Som den enda kvinnliga biskopskandidaten har hon haft en specialroll under debatten. Men hon är van.
– Redan i folkskolan var jag tidvis den enda flickan i klassen. I mellanskolan och gymnasiet höll jag andakter för hela skolan och vid mitt namn i skoltidningen stod det “Finlands första kvinnliga präst”.
Inspirerande ungdomsledare
Tron fick Fagerholm-Urch med sig med modersmjölken, men den djupnade under ungdomstiden. För det tackar hon i synnerhet den dåvarande ungdomsledaren i Kimito församling.
– Hon puffade oss framåt, men poängterade att var och en måste söka sin egen väg. Dörrarna till hennes hem brukade stå öppna och där inne fanns alltid något som symboliserade kyrkoåret, till exempel lila krokusar under fastan och två ljus andra söndagen i advent. Via församlingens barn- och ungdomssamlingar fortsatte engagemanget under Ungdomens kyrkodagar och Höstdagar. Under 60-talet påverkades hon starkt av Jesusrörelsen och kristna författare som Ylva Eggehorn.
– Ett tag hade jag journalistdrömmar, men sedan de sena tonåren kände jag en stark kallelse att bli präst. Jag såg det som en höjdpunkt när skolungdomspräster kom till skolan och kände att jag en dag ville vara en av dem.
Nej till glastaket
Juanita Fagerholm-Urch prästvigdes 1988 bland de första kvinnliga prästerna i landet. Under sina tjugo år i tjänst har hon upplevt stark uppbackning men också stött på svårt motstånd.
– Jag kom till Vårdö som t.f. kyrkoherde 1989 och från 1990 fick jag en mycket konservativ förman. Jag fick hålla gudstjänst i Vårdö kyrka, men inte i Sunds kyrka, för den var hans.
Domkapitlet försökte klara upp tvisten och kom efter förhandlingar med kyrkoherden fram till att Fagerholm-Urch skulle få hålla gudstjänster i kyrkan men inte fira nattvard.
– Jag hörde om diskussionerna via radion och formligen exploderade: Antingen är jag präst eller så är jag inte präst!
Minnet gör henne fortfarande upprörd och är en bidragande orsak till att hon ställer upp i biskopsvalet.
– Det måste bli slut på dylika översittarfasoner! Alla ska vara lika värda och ha samma chanser inom kyrkan. Glastaket ska inte få finnas.
Splittrade förväntningar
Frågan om huruvida stiftet är redo för en kvinnlig biskop ser hon som irrelevant. – Varför ska vi kvinnor jämnt få höra den frågan? Varför måste vi vänta på att männen tycker att det är dags att låta oss vara med och leka?
Hon suckar lite och fortsätter:
– Ja, jag tror att församlingsmedlemmar i gemen är redo för en kvinnlig biskop. Men kvinnor är nog i allmänhet så förnuftiga att de inser att biskopen har en ganska omöjlig uppgift.
Hur menar du?
– Det finns så många olika förväntningar på biskopen, stiftet är splittrat och människor i allmänhet har andra förväntningar än präster och församlingsanställda. Men om Gud vill använda mig för uppgiften, blir det så.
Glädjen först
Som biskop skulle Fagerholm-Urch vilja jobba för att minska byråkratin inom kyrkan. Förutom jämställdhet, skulle hon betona biskopens roll som förman och själavårdare.
– Jag skulle vilja finnas där för människor som behöver mig och önskar att domkapitlets väggar skulle genomsyras av värme så att man möts av uppmuntran i stället för nedslående kommentarer.
Hon ser i första hand biskopen som en andlig motor för hela Svenskfinland.
– Det finns många människor som bär på en andlig längtan. Vi måste få dem att inse att de är accepterade som de är, att man inte behöver tänka likriktat och vara på ett visst sätt för att få vara med i gemenskapen.
Men i Bibeln finns det ju riktlinjer för hur man ska leva?
– Ja, men människorna måste först få höra evangeliet och kan sedan komma underfund med riktlinjerna. Glädjen och frälsningen måste komma först.
Nära kontakt
Juanita Fagerholm-Urch har influerats starkt av befrielseteologin och feministteologin. Som en andlig förebild nämner hon ärkebiskop emeritus John Vikström.
– Jag har alltid gillat hans rakryggade framtoning.
På en undran om vilken som är hennes favoritbok i Bibeln svarar hon utan tvekan Johannesevangeliet. Men efter frågan om vilka andliga utmaningar hon upplevt är hon tyst en lång stund.
– När jag träffade min nuvarande man var jag gift med en annan. Det var ingen självklarhet att förstå vad som var min väg.
Samtidigt kände hon väldigt starkt att det som skedde var Guds vilja.
– I dag vet det var absolut rätt beslut. Min man är också präst och stöder mig till 100 procent. Tillsammans med min son och mina församlingsbor är han den största gåvan man kan tänka sig.
Fagerholm-Urch trivs väldigt bra på Åland, trots att hon i själen alltid förblir väståbolänning. Hennes arbetsplats Sund-Vårdö församling har 1 340 medlemmar och kontakten till församlingsborna är av naturliga orsaker mycket nära.
– En gång när jag tog i hand efter en gudstjänst undrade jag varför alla log så brett. Det visade sig att jag glömt välsignelsen! Men det är sådant man får bjuda på.
Naturtankning
När Fagerholm-Urch vill koppla bort från jobbstress och ”tanka själen” ger hon sig ut på en promenad med stavar.
– Jag ser uttryck för tron överallt – i luften, naturen och andra människor. För en tid sedan hittade jag den katolska webbplatsen www.heligtrum.se som jag upplever som väldigt själavårdande.
Efter flytten till det nygamla huset cirka en timmes körväg från Mariehamn har hon blivit ordentligt biten av trädgårdsskötsel.
– Vi har planterat klätterhortensior för att småningom få en fin berså utanför husets nya del. Jag drömmer också om ett växthus och en altan, säger Fagerholm-Urch.
Hon visar gården med syrener, bärbuskar och en kombinerad kapell-bodega. Speciellt nöjd verkar hon när hon vattnar några krukor med kryddväxter och jordgubbsplantor.
– Det är bra för själen att se något växa och konkret uppleva resultatet av sina händers verk.
