Hon ser biskopen som en andlig motor

Människa. – Kyrkan ska inte vända kappan efter vinden, men inte heller vara en institution för likatänkande, säger Juanita Fagerholm-Urch. 18.8.2009 kl. 00:00

Marina Wiik

Juanita Fagerholm-Urch

Infällt i grönska, bara ett stenkast från Vårdö kyrka, ligger familjen Fagerholm-Urchs nyrenoverade sommarparadis.

– Jag trivs med närheten till naturen och havet. Om jag inte bodde så här skulle jag nog vara mer splittrad som människa.

Juanita Fagerholm-Urch sitter vid matsalsbordet och badar i ljus från sekelskiftesvillans många fönster. Som den enda kvinnliga biskopskandidaten har hon haft en specialroll under debatten. Men hon är van.

– Redan i folkskolan var jag tidvis den enda flickan i klassen. I mellanskolan och gymnasiet höll jag andakter för hela skolan och vid mitt namn i skoltidningen stod det “Finlands första kvinnliga präst”.

Inspirerande ungdomsledare

Tron fick Fagerholm-Urch med sig med modersmjölken, men den djupnade under ungdomstiden. För det tackar hon i synnerhet den dåvarande ungdomsledaren i Kimito församling.

– Hon puffade oss framåt, men poängterade att var och en måste söka sin egen väg. Dörrarna till hennes hem brukade stå öppna och där inne fanns alltid något som symboliserade kyrkoåret, till exempel lila krokusar under fastan och två ljus andra söndagen i advent.  Via församlingens barn- och ungdomssamlingar fortsatte engagemanget under Ungdomens kyrkodagar och Höstdagar. Under 60-talet påverkades hon starkt av Jesusrörelsen och kristna författare som Ylva Eggehorn.

– Ett tag hade jag journalistdrömmar, men sedan de sena tonåren kände jag en stark kallelse att bli präst. Jag såg det som en höjdpunkt när skolungdomspräster kom till skolan och kände att jag en dag ville vara en av dem.

Nej till glastaket

Juanita Fagerholm-Urch prästvigdes 1988 bland de första kvinnliga prästerna i landet. Under sina tjugo år i tjänst har hon upplevt stark uppbackning men också stött på svårt motstånd.

– Jag kom till Vårdö som t.f. kyrkoherde 1989 och från 1990 fick jag en mycket konservativ förman. Jag fick hålla gudstjänst i Vårdö kyrka, men inte i Sunds kyrka, för den var hans.

Domkapitlet försökte klara upp tvisten och kom efter förhandlingar med kyrkoherden fram till att Fagerholm-Urch skulle få hålla gudstjänster i kyrkan men inte fira nattvard.

– Jag hörde om diskussionerna via radion och formligen exploderade: Antingen är jag präst eller så är jag inte präst!

Minnet gör henne fortfarande upprörd och är en bidragande orsak till att hon ställer upp i biskopsvalet.

– Det måste bli slut på dylika översittarfasoner! Alla ska vara lika värda och ha samma chanser inom kyrkan. Glastaket ska inte få finnas.

Splittrade förväntningar

Frågan om huruvida stiftet är redo för en kvinnlig biskop ser hon som irrelevant. – Varför ska vi kvinnor jämnt få höra den frågan? Varför måste vi vänta på att männen tycker att det är dags att låta oss vara med och leka?

Hon suckar lite och fortsätter:

– Ja, jag tror att församlingsmedlemmar i gemen är redo för en kvinnlig biskop. Men kvinnor är nog i allmänhet så förnuftiga att de inser att biskopen har en ganska omöjlig uppgift.

Hur menar du?

– Det finns så många olika förväntningar på biskopen, stiftet är splittrat och människor i allmänhet har andra förväntningar än präster och församlingsanställda. Men om Gud vill använda mig för uppgiften, blir det så.

Glädjen först

Som biskop skulle Fagerholm-Urch vilja jobba för att minska byråkratin inom kyrkan. Förutom jämställdhet, skulle hon betona biskopens roll som förman och själavårdare. 

– Jag skulle vilja finnas där för människor som behöver mig och önskar att domkapitlets väggar skulle genomsyras av värme så att man möts av uppmuntran i stället för nedslående kommentarer.

Hon ser i första hand biskopen som en andlig motor för hela Svenskfinland.

– Det finns många människor som bär på en andlig längtan. Vi måste få dem att inse att de är accepterade som de är, att man inte behöver tänka likriktat och vara på ett visst sätt för att få vara med i gemenskapen.

Men i Bibeln finns det ju riktlinjer för hur man ska leva?

– Ja, men människorna måste först få höra evangeliet och kan sedan komma underfund med riktlinjerna. Glädjen och frälsningen måste komma först.

Nära kontakt

Juanita Fagerholm-Urch har influerats starkt av befrielseteologin och feministteologin. Som en andlig förebild nämner hon ärkebiskop emeritus John Vikström.

– Jag har alltid gillat hans rakryggade framtoning.

På en undran om vilken som är hennes favoritbok i Bibeln svarar hon utan tvekan Johannesevangeliet. Men efter frågan om vilka andliga utmaningar hon upplevt är hon tyst en lång stund.

– När jag träffade min nuvarande man var jag gift med en annan. Det var ingen självklarhet att förstå vad som var min väg.

Samtidigt kände hon väldigt starkt att det som skedde var Guds vilja.

– I dag vet det var absolut rätt beslut. Min man är också präst och stöder mig till 100 procent. Tillsammans med min son och mina församlingsbor är han den största gåvan man kan tänka sig.

Fagerholm-Urch trivs väldigt bra på Åland, trots att hon i själen alltid förblir väståbolänning. Hennes arbetsplats Sund-Vårdö församling har 1 340 medlemmar och kontakten till församlingsborna är av naturliga orsaker mycket nära.

– En gång när jag tog i hand efter en gudstjänst undrade jag varför alla log så brett. Det visade sig att jag glömt välsignelsen! Men det är sådant man får bjuda på.

Naturtankning

När Fagerholm-Urch vill koppla bort från jobbstress och ”tanka själen” ger hon sig ut på en promenad med stavar.

– Jag ser uttryck för tron överallt – i luften, naturen och andra människor. För en tid sedan hittade jag den katolska webbplatsen www.heligtrum.se som jag upplever som väldigt själavårdande.

Efter flytten till det nygamla huset cirka en timmes körväg från Mariehamn har hon blivit ordentligt biten av trädgårdsskötsel.

– Vi har planterat klätterhortensior för att småningom få en fin berså utanför husets nya del. Jag drömmer också om ett växthus och en altan, säger Fagerholm-Urch.

Hon visar gården med syrener, bärbuskar och en kombinerad kapell-bodega. Speciellt nöjd verkar hon när hon vattnar några krukor med kryddväxter och jordgubbsplantor.

– Det är bra för själen att se något växa och konkret uppleva resultatet av sina händers verk.

Marina Wiik



URSÄKTENS TEORI. Vi vet alla att vi borde be om ursäkt när vi gör ett misstag eller sårar och skadar någon. Ändå är det så svårt. Varför? Vi reder ut ursäktens teori med hjälp av förlåtelseforskaren Cathrine Felix och terapeuten Jan-Erik Nyberg. 5.2.2026 kl. 19:42

ETT GOTT RÅD. Med erfarenhet vidgas blicken. Livet går från svartvitt till melerat, och det gör det enklare att förlåta andra – och sig själv. Det säger Bernice Haglund-Wikström. 4.2.2026 kl. 12:27

PSYKISK HÄLSA. För Sonja Wikström började tvången i det lilla: en spis, ett strykjärn, en gnagande oro. Sedan tog sjukdomen över nästan hela hennes liv. Till slut kom vändningen. 3.2.2026 kl. 17:34

ungdomens kyrkodagar. I ett vintrigt Karis, på stiftsgården Lärkkulla, hörs musik. Det är fredag på Ungdomens kyrkodagar och plenum ska precis börja. Ett gäng ungdomar från Sibbo utgör årets kompband och salen är fylld av unga deltagare. 2.2.2026 kl. 18:54

KRAN. Den finlandssvenska kristna rusvårds­föreningen Kran har varit i rubrikerna. Efter att ha blivit arbetsskyddsanmäld för sitt ledarskap har verksamhetsledaren fått sparken. Kyrkorna drog sig efterhand ur och en förening församlingarna tidigare engagerade sig i åkte ner i diket. 30.1.2026 kl. 17:06

fastigheter. Kyrkliga byggnader är inga lätta objekt att sälja. Varken marknadsmässigt eller känslomässigt. 2.2.2026 kl. 19:41

Ukraina. – Det lilla vi gör här bidrar ändå positivt till den stora helheten, vi är ett litet gäng men vi kan faktiskt göra skillnad. Tänk att vi kan få påverka någon annans vardag, få vara till hjälp. Samtidigt blir man också så väldigt tacksam över hur bra vi har det här hemma. 29.1.2026 kl. 20:29

STIFTSSEKRETERARE I FÖRSAMLINGSDIAKONI. Den femte februari väljer domkapitlet en ny stiftssekreterare i församlingsdiakoni. Tjänsten har lockat sex sökande från fem orter. 26.1.2026 kl. 12:41

KYRKOHERDETJÄNST. I Jakobstad får församlingen förbereda sig för kyrkoherdeval medan Hangö svenska församling fått en kyrkoherdekandidat. 26.1.2026 kl. 12:28

FÖRSAMLINGSMÄSTARE. Tony Storrank från Jakobstad är ny församlingsmästare i Munsala. Snart blir han och frun Inka dessutom Munsalabor. 24.1.2026 kl. 15:11

syrien. Ett år har gått sedan Assadregimen föll i Syrien. För många innebar maktskiftet en efterlängtad frihet – men för landets kristna minoritet växte oron. Deras framtid är oklar, men vardagen fortsätter ändå. ”Det är en helt vanlig dag”, säger prästen Samer och slänger sig ut på dansgolvet. 22.1.2026 kl. 19:32

KULTURHISTORIA. Det brister i den nationella beredskapen att värna om kyrkans helgedomar i krigssituationer. Enligt Saana Tammisto på Kyrkostyrelsen vore det kontraproduktivt att frakta kulturhistoriskt värdefulla föremål till trygghet i fredstid. 21.1.2026 kl. 06:52

kyrkoherdar. Kristian Willis blir forskare i kyrkohistoria efter sin pappaledighet. 20.1.2026 kl. 13:06

MATHJÄLP. Adventister, pingstvänner, baptister och laestadianer jobbar sida vid sida – och hittills har det aldrig uppstått en enda konflikt. De pratar inte om huruvida kvinnor ska tiga i församlinge, om äktenskapsfrågan, dopet eller vem nåden sträcker sig till. Sju församlingar har gått samman för att fler Jakobstadsbor ska få sitt dagliga bröd. 20.1.2026 kl. 09:00

diakoni. När Ukrainakriget började fick många flyktingaktivister sig en tankeställare. För Eva ledde det till att hon sökte stadga i kyrkan, 19.1.2026 kl. 10:00

kyrkomusik. Byggs kanske upp på Ihamuotila-släktens gård i Esbo. 18.2.2026 kl. 17:12

FÖRETAGARE. Bröderna William och Jonatan Snellman har skapat ett koncept som slår hårt just nu. Aderton månader efter lansering har deras varumärke Savd växtvärk. Det är som om varken Jakobstadsregionen eller USA kan få nog av träningskläder med kristna budskap. – Jag tror det har att göra med en trend vi ser i världen överlag, säger Jonatan Snellman. 18.2.2026 kl. 15:29

fastan. Fastan är inte en späkningsövning utan en inbjudan till ett möte med Jesus, säger Magnus Tunehag, som skrivit en bok att läsa före påsk. – Jag hade inte kunnat skriva den här boken när jag var 25. 18.2.2026 kl. 09:30

FÖRSAMLINGAR. Kyrie och gloria är inte bara element i mässan borta i Åbo domkyrka. I Åbo svenska församling inleds jobbmöten också med kyrie, det som är svårt, och gloria, det som har gett glädje i vardagen. Galna idéer är dessutom välkomna. 17.2.2026 kl. 19:00

DRAMA PÅ ISEN. ”Jag höll fast i iskanten och ropade på hjälp, men det blev allt glesare mellan ropen”, berättar Roland Semskar om decemberdagen för drygt ett år sedan, då Kristoffer Sandbacka drog upp honom ur vaken på Larsmosjön. Nu möts de för första gången sedan dess på just den platsen. Det iskalla första mötet har utvecklats till en varm vänskap mellan dem. 17.2.2026 kl. 13:08