I slutet av livet kan ångesten och rädslan för att dö bli större än någonsin. För att lindra den psykiska smärtan hos patienter och anhöriga finns det möjlighet till vård i livets slutskede, även kallad terminalvård eller palliativ vård.
Årligen behöver tusentals personer terminalvård. Det finns inga klara siffror över antalet frivilliga som aktivt hjälper till med terminalvård, men det handlar inte om några hisnande folkmassor.
Största delen av de frivilliga som är med på slutet är medelålders kvinnor. Fastän det heter vård i livets slutskede hör inga egentliga vårduppgifter till de frivilligas arbete, utan deras uppgift är att finnas till och vara närvarande.
– De kan vara personer som mist någon anhörig men överlevt sorgen och vet vad sorg är, berättar Kirsti Aalto, chef för sjukhussjälavården på Kyrkostyrelsen.
Andlig vård
Enligt Aalto är sjukhuspräster också ofta med vid slutet av livet. Andliga frågor kan också tas upp av frivilligvårdarna som, förutom att diskutera, kan be eller sjunga för patienten.
– Man vill idag understryka att var och en, döende och deras familj, också har rätt till andlig vård var de än befinner sig, säger Aalto.
Terminalvårdarna tar inte endast hand om patienter som ligger på sjukhus. Personer som är i slutskedet av sitt liv men bor hemma eller till exempel på vårdhem besöks, och även de anhöriga får stöd.
Svagt på svenskt håll
Utbildning för frivilliga terminalvårdare ordnas idag av vårdhem och hospicehem på olika orter i Finland. All utbildning sker på finska, och det finns inte heller ett enda svenskspråkigt hospicehem i Finland.
– Tidigare har det inte behövts terminalvård på svenska. Släktbanden har varit starkare på svenskt håll, så många har haft ett naturligt nätverk, säger sjukhusprästen Ann-Sofi Storbacka.
Storbacka menar att vi idag är mer individualistiska än förr, och släktbanden har således blivit svagare.
– Vi bor inte i en mumindal längre. Terminalvård behövs också på svenska.
När en patient tappar krafterna är kontakter på modersmålet oerhört viktiga. I Svenskfinland är det sjukhusprästerna som sköter en stor del av arbetet. Ann-Sofi Storbacka menar att frivillighjälp behövs, men att vi inte har vaknat upp.
Kommunernas sparåtgärder drabbar också ofta de döende. Den döende kan komma att flyttas från vårdplats till vårdplats för att vården ska bli så billig som möjligt. Ett värdigt slut är således inte alltid möjligt.
Enligt Storbacka är terminalvården viktig, och hon hoppas på en ljusare framtid också på svenskt håll.
