Kyrkvalv med gipsbandage, bokstavstrogna tv-predikanter och en svallande, underjordisk gudstjänst.
I Tomas Tranströmers poesi duggar referenserna till kyrka, änglar och Gud tätt.
– Tron är inget han skyltar med, men den finns precis under ytan och gör dikterna extra spännande. Det finns en tillit hos Tranströmer som ligger bortom det naturvetenskapligt bevisbara. Till exempel Romanska bågar skildrar upplevelsen av att något centralt i tillvaron faller på plats, säger prästen och journalisten Jonas Lindberg i Uppsala.
Lindberg har skrivit en teologisk analys av Tranströmers poesi. Uppsatsen avslutades med att det kanske vore på tiden att poeten tilldelades Nobelpriset. I år var det äntligen dags.
– Jag blev väldigt glad över beskedet. Som många andra hade jag mer eller mindre gett upp hoppet om att det skulle ske.
Som ung teologistuderande bekantade han sig med Tranströmers dikter genom att bläddra i en pocketbok som hans vän hade på toaletten.
– Jag tyckte att det var spännande att Tranströmer verkade kunna kommunicera andlighet i utpräglat sekulära sammanhang. Han hjälpte mig se hur vi människor delar samma grundvärden och längtan efter helhet och helighet, där kristen tro trots allt kan vara en viktig resurs.
Medelsvenskens Gud
Enligt Jonas Lindberg står de kristna symbolerna i regel för något mycket positivt i dikterna, även om de ofta är kritiska till institutionell kristendom.
– Diktarjaget diskuterar aldrig Guds existens, utan tar den för mer eller mindre självklar. Däremot är Gud ibland
oidentifierad, det vill säga utan de skarpare konturer som han ofta får i kristen tradition.
Läs hela artikeln i Kyrkpressen 42/2011.
