Biskopen försäkrar också att göra sitt bästa ”så att även alla andra, såväl Ordets tjänare som dess åhörare i mitt stift, förblir däri och lever därefter” samt att ”härvid vill jag ställa mig till efterföljd vad den Heliga Skrift undervisar om en riktig församlingsföreståndares ämbete och plikter”. Den blivande biskopen försäkrar vidare att han/hon vill ”tillse att Guds ord rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas enligt Kristi instiftelse i det stift som anförtrotts mig”.Till försäkran hör också att biskopen i allt iakttar kyrkans ”lag och ordning samt allvarligt uppmana och förplikta stiftets präster att handla på samma sätt”.
I många diskussioner inför biskopsval, alltså inte endast inför det som Borgå stift nu står inför, har biskopens roll som trons försvarare – Fidei Defensor – kanske inte varit speciellt framträdande.
Det finns säkert en rad förklaringar till att det varit och är så. En förklaring kan vara att det upplevs som så självklart att biskopen har ett övergripande ansvar för försvaret av Guds heliga ord. En annan, helt motsatt förklaring, kan vara att man inte kommer att tänka på just den uppgiften bland allt det andra som förväntas av en biskop.
En tredje förklaring kan vara att det råder en stor villrådighet och vilsenhet kring allt det som aktualiseras då man talar om ”Guds heliga, rena ord” och ”den evangelisk-lutherska kyrkans därpå grundade bekännelse”.
Många frågar förmodligen med Luther: Vad är det?
Lättare blir en diskussion om biskopen som trons försvarare inte av att alla kandidater säkert ärligt och uppriktigt menar sig vara sådana. Ingen har heller rätt att ifrågasätta detta.
Därmed kunde man kanske tro att ämnet är uttömt. Vad kan det finnas att diskutera om alla biskopskandidater dels själva vill hålla sig till Guds heliga, rena ord, dels göra sitt bästa för att också alla andra i stiftet gör det?
Men det är precis tvärtom.
Det finns mycket att diskutera just för att alla vill försvara, och menar sig försvara, Guds heliga ord. Olika övertygelser om vad det man försvarar uppfordrar till, gör att det finns så mycket att samtala om.
Det är av samma orsak som det är så svårt att föra en konstruktiv kyrklig och teologisk diskussion.
Om alla är lika övertygade om att det som de ser och hör i Bibeln är det enda rätta kan det helt enkelt inte finnas större rum eller förståelse för andra tolkningar. Att försvara tron blir då att försvara en tro sådan som den formats i och av den egna övertygelsen.
Ett sådant försvar av tron blir tyvärr allt för ofta mera kritik eller direkt angrepp på andras tro än ett försvar av den egna tron. Det är också då stämpelyxorna tas i bruk i olika läger.
Trots alla svårigheter och stora utmaningar kommer vi inte ifrån alla de frågor som har att göra med allt det som biskopen lovar i sin försäkran och då primärt det som har att göra med att hålla sig till ”Guds heliga, rena ord samt till den evangelisk-lutherska kyrkans därpå grundade bekännelse”.
Mot denna bakgrund torde det vara berättigat att säga att en av biskopskandidaternas viktigaste uppgift inför valet är att på lämpligt sätt klargöra sin syn på och uppfattning om vad det egentligen är som de lovar göra i och med den försäkran en av dem efter bara några månader avger.
(Kyrkolagen finns på adress http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/1993/19931054 och kyrkoordningen på adress http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/1993/19931055.)
