Temat aktualiserades redan i ärkebiskop Jukka Paarmas öppningsanförande. Det fördes därefter vidare på olika sätt, bland annat av Harri Melin, professor i sociologi vid Tammerfors universitet och i en panel, som reflekterade över temat ”Kyrkans framtid”.
Att döma av det som sades under seminariet förefaller det råda en stor enighet om det som sker i samhället i stort påverkar utvecklingen i kyrkan. Paarma uttryckte detta bland annat genom att hänvisa till det allmänna andliga klimatets betydelse och Melin konstaterade att människor närmar sig religiositeten via de värden som råder i samhället.
Men hur är det om man svänger på steken? Om man alltså i stället för att se på samhällsutvecklingens betydelse för kyrkan i dag ser på kyrkans betydelse för dagens samhällsutveckling. Hur ser det då ut?
Det faktum att denna fråga inte över huvud taget ventilerades i Tammerfors, liksom att den mycket sällan också annars är föremål för något större intresse, visar att den måste ställas.
Ur en kyrklig synvinkel måste det anses vara olyckligt om kyrkan, som i grunden är dess medlemmar, inte aktivt är med och påverkar den samhällsutveckling som i sin tur påverkar den. I praktiken skulle det ju innebära att den kyrkliga utvecklingen i hög grad överlämnas i händerna på andra aktörer.
I och för sig låter detta kanske mera dramatiskt än det i praktiken är. Över 80 procent av finländarna hör till kyrkan och det är rimligt att anta att åtminstone i stort sett samma procenttal gäller för dem som fattar besluten som formar samhället.
I denna mening är kyrkan alltså representerad via sina medlemmar. Trots det torde de flesta kunna vara överens om att det kristna budskapets samhälleliga dimensioner – som till exempel kärleken till nästan och solidaritet med fattiga och utslagna – inte på ett självklart eller avgörande sätt formar samhällsutvecklingen.
Och knappast finns det många som tror att politiska eller ekonomiska beslut föregås av grundliga överväganden om vilka kristna värden som styr besluten.
I denna mening måste kyrkan fråga sig, inte om utan hur den på lämpliga sätt effektivare kunde, inte styra utan ge sitt bidrag till samhällsutvecklingen.
Den undersökning som professor Melin presenterade under seminariet i Tammerfors visar att finländarna klart säger nej till att religiösa ledare påverkar politiken. 68 procent anser att religiösa ledare inte ska försöka påverka regeringens beslut och nästan 80 procent att de inte ska försöka påverka hur människor röstar.
Siffrorna kan säkert tolkas på olika sätt. Att tolka dem som annat än ett nej till direkt sammankoppling av religion och politik kräver dock en argumentationsakrobatik som skulle slå knut på den som försökte sig på en sådan tolkning.
Eftersom den allmänna opinionen i denna fråga dessutom är i överensstämmelse med kyrkans syn på och uppfattning om förhållandet mellan det andliga och det världsliga kan frågan om en direkt kyrklig inblandning i praktisk politik få vila i frid.
Därmed är inte frågan om kyrkans samhällspolitiska roll avklarad.
Att religiösa ledare inte bör påverka regeringens beslut eller hur folk röstar är inte det samma som att säga att personer som är aktiva inom kyrkan ska leva i politiskt celibat. Det som sägs är att sådana personer inte ska blanda samman rollerna som religiösa ledare och som politiska påverkare.
Förenklat sagt: de ska inte göra religion av politiken och inte politik av religionen.
Vad kan alltså kyrkan, dess ledare och enskilda kyrkligt aktiva göra för att påverka den samhälleliga utvecklingen?
Svaret är att de kan göra det samma som alla andra som vill påverka gör. De kan aktivera sig på olika plan och på olika sätt. Bis-kopar, präster och lekmän kan, var för sig eller kollektivt, aktivt och synligt komma med påminnelser om den kristna människosynen och vad den säger om hur vi ska behandla varandra.
Kyrkan kan inte dra sig ur detta ansvar. Den är en del av samhället. Den lever i världen även om den inte är av världen. Det kan knappast betyda annat än att den också har en uppgift att påverka det som sker i värden.
