Livsbejakande arkitektur

Gunnel M Helander börjar varje morgon med ett dopp i havet vid badhuset i Hangö. 

– Efter det känns inte ens de bitande havsvindarna från Finska viken kalla.

Hon betonar att det är just genom svårigheter och utsatthet som man kommer närmare Gud.

– Först när vi håller på att drunkna vågar vi överlämna oss helt åt Räddaren och vänder oss bort från vår självtillräcklighet och egoism.

Jugendhus mitt i naturen

Endast en handfull personer stiger av på centralstationen, trafiken på norra sidan av staden är obetydlig.

– Det är lätt att andas här. Naturen och livsmiljön är fantastisk, men de små sammanhangen gör att man lätt blir för bunden av andras omdömen, säger Helander och parkerar.

Hon har bott i Hangö sedan 1990 och i den vita jugendvillan sedan 1997.

– Det var min dröm att bo i ett hus med historia. Jag tycker så om att se ljuset från de små fönsterrutorna reflekteras på väggarna, säger hon och stiger in i salongen.

– Tapeterna är tidstypiska och liknar dem som vi hade i prästgården i Hammarland.

Livsbejakande arkitektur

Gunnel M Helander föddes i Helsigfors och växte upp i Stockholm. Varje sommar återvände familjen till sommarstugan i Bromarv.

– Jag har alltid haft en levande kontakt till finlandssvenskheten. I Stockholm var jag ständigt lite annorlunda. Mina föräldrar talade på ett annat sätt och vi hade våra egna traditioner, som att stöpa nyårslyckor och fira namnsdagar.

Helander fascineras av människors sätt att ge uttryck för det som hon kallar ”den inre skaparkraften”. Under skoltiden var hon intresserad av musik och litteratur, men valde ändå att söka in till arkitektutbildningen vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm.

– Jag fascineras av linjer, former och färger, men känner mig främmande inför vräkig monumental arkitektur. Byggnader ska vara livsbejakande – passa sin tid och omgivande miljö men samtidigt tillföra något nytt och vara en fröjd för våra sinnen.

Under studietiden bodde Helander i Tyresö cirka 15 kilometer utanför Stockholms centrum. På grund av avståndet blev hon ofta kvar i staden efter föreläsningarna för att sköta olika ärenden. Vid ett sådant tillfälle fick hon en kväll ingivelsen att besöka kyrkan där ungdomskören som hon var medlem i hade uppträtt veckan innan.

– I kyrkan pågick ett möte och den som predikade citerade uppenbarelseboken: ”Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun”. Orden gick rakt in i mig och jag kände en direkt kallelse att hängivet och varmt följa Jesus. 

Från singel till hemmamamma

Helander blev utexaminerad 1973 och jobbade som arkitekt både  i Schweiz och på Åland. Sedan fick hon chansen att gå på en lärjungaskola i Borgå och verkade också en kort tid som skolevangelist i ett team i Västnyland.

– Det var fint att få studera Bibeln på heltid och få fundera och samtala om kristna frågor.

År 1977 flyttade hon till Ekenäs och fick jobb på en liten planeringsbyrå i staden. Småningom träffade hon också sin kommande man Henrik.

– Vi möttes i ekumeniska sammanhang och fann glädje i att kunna dela både tro och visioner om församlingsgemenskap.

Paret gifte sig 1981 och flyttade till Hammarland på Åland, där Henrik Helander fått jobb som kyrkoherde.

– Jag var mogen för en ny livsfas men hade svårt att se min uppgift i den nya församlingsgemenskapen. Dessutom blev jag plötsligt ”hemmamamma” till Henriks två barn från ett tidigare äktenskap. Det var en stor och krävande omställning.

Helander jobbade som frilansarkitekt och församlingsengagemanget fick ett konkret uttryck då hon fick ansvar för församlingens nio syföreningar. Livet i nyfamiljen fann också sin form, mycket tack vare en god vilja från alla familjemedlemmarna och en gemensam förmåga att förlåta och be om förlåtelse.

– Jag är glad över att vi kunde reda ut konflikter genast. Så småningom fick vi också tre gemensamma barn och banden mellan alla fem är i dag starka. 

Säker i yrkesrollen         

När 1990-talet närmade sig kände familjen att det var dags att bryta upp. Flyttlasset gick till Hangö, där det fanns en ledig kyrkoherdetjänst.

–  På Åland levde vi i en slags symbios med församlingen, i Hangö var organisationen större men samtidigt också mera tungrodd. Ett tag sökte vi en möjlighet att flytta tillbaka, men med facit på hand är jag nöjd över att vi blev kvar.

Med nästan alla barnen utflugna och en gårdsateljé har Gunnel M Helander också bättre möjlighet att satsa på sin arkitektbyrå.

– Jag har blivit mer trygg i min yrkesroll och förmår vara stolt över mitt kunnande utan att jämföra mig med andra. Var och en av oss är unik och vi ska göra det bästa av de gåvor vi fått och den väg som är just vår.

Representant för kyrkan

Helander har planerat flera församlingshem och kyrkorenoveringar. Det har gett henne en möjlighet att kombinera flera intressen och samtidigt gett henne en bred kontaktyta.

– Jag upplever det djupt meningsfullt att visa på rikedomen i vårt kristna symbolspråk. Det är berikande att se människors förundran och  glädje över nya insikter, speciellt vad gäller kyrkorummets gestaltning och ljus.

I yrkeslivet känner hon sig ofta sedd som en representant för kyrkan och tron.

– Jag undviker att missionera, men är beredd att möta människor i deras livssituation och låta Gud använda mig som sitt redskap. 

Vad ser du som kyrkans uppgift?

– Att berätta om Jesus som världens Frälsare och att visa denna tro i handling och liv. Om vördnaden för människovärdet och skapelsen fattas, finns det inga gränser för människors ondska. 

Helander är kritisk till att möta ytlighet i kyrkan – vid gudstjänster och i mötet med människor.

– Kyrkan tenderar att bli mer publikfriande, den säger det som folk vill höra i stället för att vara sann. Samtidigt är det viktigt att vara öppen för olika slags kristen gemenskap – i min Faders hus finns många rum.

Helander läser Bibeln varje dag, mediterar och ber. Sedan 1982 håller hon också radioandakter.

– Andakterna har drivit mig att fundera över hur Gud och Jesus är närvarande i min vardag och försöka finna ord för det. Trots att framtiden ur ekonomisk aspekt ser dyster ut just nu, har jag gåvan att vara optimist. Kanske är det så att svåra ytre omständigheter skärper våra sinnen och för oss närmare det väsentliga?