Borde kyrkan be om förlåtelse? Den frågan var temat för en paneldebatt som avslutade seminariet om kyrkan och inbördeskriget 1918. Nej svarade riksdagsledamot Erkki Tuomioja medan panelens övriga deltagare reflekterade över vad kyrkan eventuellt borde be om förlåtelse för och av vem.
| Offer för inbördeskriget begravs på Pielavesi begravningsplats. |
Panelen leddes av chefredaktören Reetta Meriläinen, Helsingin Sanomat, och deltagare var biskopen i St. Michel Voitto Huotari, professorn i Finlands historia Irma Sulkunen, riksdagsledamot Erkki Tuomioja och Ilkkas chefredaktör Matti Kalliokoski.
Riksdagsledamot Tuomioja var den ende som direkt svarade på rubrikens fråga och han svarade entydigt nej. Tuomioja motiverade sitt svar bland annat på följande sätt:
– Det viktigaste att man ser öppet på historien och behandlar sin egen svåra historia. Det väsentliga är inte bön om förlåtelse utan viljan att gå igenom det som hände. Jag är glad för detta seminarium, som visar att det finns en sådan vilja hos kyrkan.
Tuomioja underströk också att det inte är lagstiftarnas sak att säga hur historien bör tolkas. Tolkningar skall man helt enkelt inte lagstifta om.
Biskop Huotari frågade sig huruvida kyrkan då borde be om förlåtelse för att den gav ideellt stöd till de vita eller för hur den genom att tiga svek sin egen sak.
– Borde man då be om förlåtelse av dagens arbetarrörelse. Borde jag göra det och i så fall med vilket mandat, undrade Huotari.
Professor Sulkunen underströk det problematiska med att institutioner ber om förlåtelse.
– Kan en institution be om förlåtelse? Vem bar ansvaret för de gärningarna man ber om förlåtelse för? Alla som deltog i kriget var medlemmar i kyrkan. Vem borde be vem om förlåtelse? Av vilka andra borde man be om förlåtelse för dödandet? Av ryssarna? undrade Sulkunen.
Chefredaktör Kalliokoski ansåg det vara en svaghet att diskussionen gäller endast några månader av krigshistoria. Enligt honom borde man mera omfattande dryfta vad som hände tidigare och efteråt samt vad kyrkans och dess mäns roll var som redskap för demokratin.
