Efter det seminarium om kyrkan och inbördeskriget 1918 som hölls senaste vecka känns kombinationen av de tre tänkarnas komprimerade historiedefinitioner aktuell.
Profeterna som ropar sitt ve över det som skedde då har fått sällskap av praktiskt taget hela Finlands folk. Alla är överens om att inbördeskriget 1918 var en tragedi som inte borde ha fått ske.
| Illustration: Jan Lindström |
Frågorna är viktiga och att de ställs också från kyrkans sida vittnar om en öppenhet att också på det hållet verkligen se det som måste ses för att förstå historien.
En av de saker som kanske inte alltid ses är att kyrkan i inbördeskriget kom i strid med sig själv. Det var ju i huvudsak kristna som tog livet av varandra. Vita kristna tog livet av röda och röda kristna av vita. De gjorde det naturligtvis inte för att de var kristna, men det faktum att de var kristna hindrade dem inte heller.
Då de röda kristna såg på institutionen kyrkan såg de en institution som var en organisk del av en statsmakt och ett samhälle som förtryckte dem under kyrkans beskydd, i Guds namn.
Då de vita såg på kyrkan såg också de en kyrka som var en organisk del av en statsmakt och ett samhälle, men en statsmakt och ett samhälle som stod för lag och ordning i enlighet med Guds vilja.
Överheten bär ju inte sitt svärd förgäves.
Den danske författaren Jacques Berg har i något sammanhang sagt att historien inte upprepar sig, men att den stammar. Eftersom det kanske är just så finns det orsak att mycket noga lyssna till vad historien säger. Budskapet är kanske inte alltid så klart och tydligt, men det betyder inte att det skulle vara oviktigt.
Det som historien bland annat stammar om i reflektionerna kring inbördeskriget är betydelsen av att kyrkan är kyrka. Blir den språkrör för andra intressen reduceras lätt det budskap som dess Herre har gett kyrkan i uppgift att förkunna till ett otydligt mummel i marginalen.
Därför kan det vara nyttigt, för att inte säga nödvändigt, att se på kraven på en samhällsanspassad kyrka också ur ett ”inbördesperspektiv”. Finns det något som säger att det i dag är mindre riskabelt att binda kyrkan till värderingar och ideologier som är allmänt rådande än det var det i början på 1900-talet? Finns det något som säger att kyrkan legitimitet i så fall inte är hotad också nu?
Kort sagt: vad kommer de profeter som blickar tillbaka efter ytterligare 90 år att uttala sitt ve över i dagens kyrka? Är det kanske kyrkans tystnad inför den pågående sociala och ekonomiska tudelning? Är det kanske kyrkans tystnad i debatten om fosterdiagnostikens konsekvenser för foster med downsyndrom? Är det kanske urvattningen och den felaktiga populariseringen av det kristna budskapet om synd, förlåtelse och frälsning … ?
Kommer man kanske efter 90 år att fråga var de profeter fanns i början på 2000-talet som gjorde det som en profet skall göra: förmedla budskap i Guds namn?
