En av de största frågorna har gällt strategiska modeller: gagnar det finlandssvenskarna bäst att ha separata lösningar eller är det bättre att de svenskspråkiga syns och hörs tillsammans med den finskspråkiga majoriteten?
| Illustration: Jan Lindström |
Det är alltså fråga om en finskspråkig verklighet på det andra inhemska språket.
De som argumenterar för ”samkörning” gör det huvudsakligen med motiveringen att egna rum och scener leder till isolation.
Samtidigt påminner man om att en minoritet alltid är beroende av majoritetens goda vilja och att den goda viljan är beroende av hur väl man känner till minoritetens verklighet.
Om det finlandssvenska inte är en naturlig del av helheten är och förbli det ett mer eller mindre främmande element.
Överför man tankarna om och kring svenska Yle till den finlandssvenska kyrkliga verkligheten och Borgå stift kan det kanske öppna nya perspektiv och infallsvinklar.
Trots olika uppgifter och därmed olika verksamhetsformer och -modeller har de två en sak gemensamt: deras uppgift är att på olika sätt ta hand om och betjäna den finlandssvenska befolkningen.
Då Borgå stift grundades för ganska exakt 84 år sedan, 1.12.1923, var det ett unikt uttryck för evangelisk-lutherska kyrkans i Finland vilja att ta hand om sin språkliga minoritet.
Till stiftet anslöts församlingar som är svenskspråkiga eller som har en svenskspråkig majoritet. Dessutom hör den landsomfattande Tyska evangelisk-lutherska församlingen i Finland och rikssvenska Olaus Petri-församlingen till Borgå stift.
Utvecklingen har lett till att uppdelningen i en finlandssvensk ”kyrka” och en finländsk kyrka inte längre är vad den kanske en gång har varit. Det är allt vanligare att församlingar tillhörande Borgå stift är församlingar i en kyrklig samfällighet som hör till ett finskt stift.
Till exempel i Esbo är den svenska församlingen stiftets största församling men samfällighetens minsta. I Tammerfors är den svenska församlingen med sina 1 000 medlemmar en lilleputt, en välmående sådan men i alla fall en lilleputt, bland tio större finska församlingar.
Den förändrade kyrkliga verkligheten har på många håll lett till nya utmaningar i samarbetet mellan svenska och finska församlingar.
Alltid har det inte varit lätt att anpassa sig, men i de absolut flesta fall har parterna hittat varandra, förstått varandra och insett varandras behov.
Då det gnisslat i samarbetet har det oftast varit fråga om missförstånd som huvudsakligen berott på att man inte känt varandra tillräckligt bra. Sällan, om någonsin, har det varit fråga om illvilja och onda avsikter.
Det man på det finlandssvenska kyrkliga fältet har insett är att det är i goda tider förtroendet mellan minoriteten och majoriteten måste grundas och byggas upp så att det finns där som en självklarhet då det kärvar till sig.
Samma insikt har man säkert kommit till också inom svenska Yle, men de aktuella friktionerna tyder på att det kanske ännu finns en hel del att göra.
Varken när det gäller det kyrkliga eller när det gäller svenska Yle är det ju realistiskt att tänka sig ett finlandssvenskt liv för sig.
Som finlandssvenskar är vi en del av det finländska samhället och som en minoritet i det samhället måste vi hela tiden aktivt slå vakt om våra intressen. Intressebevakningen får inte så mycket vara att säga nej till majoritetens planer och förslag som att vi själva presenterar konstruktiva lösningar som gagnar både oss och majoriteten.
Både i fråga om svenska Yle och Borgå stift bygger de lösningarna på starka svenska enheter i kontinuerlig, aktiv och förtroendefull kommunikation med majoriteten.
Lyckas vi med detta kan de finlandssvenska enheterna knappast ses som utslag av isolationism utan som välkomna, förhoppningsvis till och med nödvändigas resurser i det gemensamma arbetet för hela det finländska samhället.
