Plötsligt märkte hon att hon läste Bibeln som en kock som bara samlar ingredienser för att bjuda andra på mat.
| Camilla Klockars med barnen Valter och Venla. |
Camilla Klockars tar emot i hemmet i Karleby med lilla Valter i sele på magen. Storasyster Venla sover middag. Camilla har med sin man Bernt fått adoptera två underbara barn från Sydafrika. Familjen har nyligen flyttat från Pargas till Camillas hemby Såka. Men samtalet vid köksbordet gäller Bibeln.
Sin första bibel fick hon av storasyster just innan skriftskolan.
– Jag fick lära mig att som kristen läser man Bibeln och jag gjorde mitt bästa.
Efter teologiska studier blev hon pastor i metodistkyrkan i Åbo. Och Bibeln fanns alltid nära. Men för fyra år sedan kom hon in i ett skede av frustration, en slags bibelkris.
– Jag märkte att jag mest läste Bibeln för att få stoff till predikningar. Jag läste för att kunna ge vidare, som en kock som samlar ingredienser för sin soppa. Och det kändes frustrerande. Varför vågar jag inte vänta att Gud talar till mig. Men jag vågade inte tro det, sökte det inte, förväntade mig det inte.
Hon började känna sig oärlig som pastor. Hon tyckte inte att hon levde som hon predikade.
– Jag är en person som gärna analyserar och jag började analysera hela mitt förhållande till Gud. Och jag kom till att jag främst var en anställd, jag var hans tjänare. Min egen personliga relation till honom var utarmad. Jag var som ett barn som inte fått näring.
– För mig handlade det om ett helande av hela relationen till Gud, inte bara om att hitta en ny metod att läsa Bibeln.
