Mycket av det vi tror vi måste syssla med kan skalas bort. Malin Karlsson gjorde det och fick tid för sina barn, för daglediga och för bön.
– Det är fråga om ett val, jag lämnade bort något och valde något annat i stället, säger Malin Karlsson.
Efter tio år i Stockholm flyttade familjen Karlsson hem till Jakobstad. Malin fick genast ett vikariat som sjuksköterska och hennes man Ronnie var hemma med barnen ett halvår. Men så fick han ett arbete som innebar många resor. Hon gick ner till halvtid för att kunna vara tillgänglig för barnen.
– Det var inte så lätt, det var en hel del att bearbeta innan allt föll på plats. Men att få finnas till för barnen då de kommer från skolan är en enorm fördel. Och när jag fick så mycket tid här hemma så började jag fråga Gud vad han tänkt med min tid.
Luckorna en rikedom
Bönen är allt viktigare för henne.
– Jag får umgås med Jesus i mitt hem. Jag ber för barnen då de går till skolan, för de beslutsprocesser vi är inne i. Jag ber hela tiden. Att be har blivit en livsstil.
Mycket i hennes bön går åt till att söka Guds ansikte.
– Jag vet att det låter dåraktigt att göra det, inte bara för dem som inte tror, utan för många kristna också. Men vi har inte en synlig gestalt att tillbe. Därför vill jag söka hans ansikte. När jag sitter här på stolen och hör på lovsånger eller klassisk musik, då njuter jag av hans närvaro.
Läs mera i Kp 39/2007.
