– Jag är tacksam för varje dag som jag kan röra mig, tänka och finns till, säger Helena Lindfors.
Helena Lindfors har varit pensionerad i 18 år, men det var egentligen först i höstas hon blev ledig på riktigt. Dittills hade hon tagit hand om sina medmänniskor – först i sitt arbete som hälsosyster och överskötare på olika håll i östra Nyland, sedan som mormor och farmor för sina åtta barnbarn. I oktober fyllde den yngsta tre och började på dagis.
– Jag har skött om människor från vaggan till graven. När jag började som hälsosyster på landet på 1950-talet var jag och mina kolleger något av pionjärer för hälsovården i östra Nyland. Mycket av jobbet var uppsökande verksamhet. Jag cyklade omkring med vågen på pakethållaren och vägde och vaccinerade barn på hembesök.
– Jag har fått känna att jag är till nytta. Att hjälpa mina medmänniskor ger mig tillfredsställelse. På min sista arbetsdag skrev jag i min dagbok: ”Jag har njutit av varje arbetsdag under mitt sista verksamhetsår. Mitt arbete har inte gett mig pengar, men väl andra värden.”
– Att ställa upp för barnbarnen var för mig helt naturligt. Det är något som gått i arv här på gården. Min svärmor hjälpte också till med barnpassning när våra barn var små.
Arbetet, eller rättare sagt studierna vid Statens svenska sjuksköterske- och hälsosysterskola med ansluten barnmorskeutbildning som det så pompöst hette, förde henne också till mannen Max och den numera gemensamma hemgården i Liljendal.
– Under en fältpraktik var jag inkvarterad på den gård där Max bodde. Det var så vi träffades.
Motion och gemenskap
En naturlig fortsättning på sitt arbete för medmänniskorna fann hon efter pensioneringen i församlingens diakonikommitté och i Liljendals pensionärsförening. Hon var också länge ordförande för den lokala Röda kors-avdelningen och är fortfarande medlem i Marthaföreningen.
– Arbetet med barnbarnen och pensionärerna har varit oerhört innehållsrikt och har givit mig mycket. Det har varit en rikedom att få syssla med människor i båda ändarna av livet. Precis som i mitt arbete, skrattar hon.
Pensionärsföreningen beskriver hon som en trivselförening med god anda. Hon är med på månadsträffarna med föredrag och ett allvarsord av kyrkoherden. Dessutom sköter hon och de övriga pensionärerna nogsamt sin hälsa: på måndagar arrangeras stavgång, tisdag är det seniordans och på onsdagar är det konditionssal. Men speciellt viktig i pensionärsföreningen är gemenskapen.
– Alla åldersgrupper behöver gemenskap. Ensamheten är ett hot för människorna. Om de blir för ensamma blir de deprimerade och sjuka.
Läs mera om Helena Lindfors i papperstidningen 11/2007.
