Urvattnad andlighet?

Jag vet inte om ni har noterat detta, men svensk socialdemokrati har haft en svår period bakom sig med sviktande förtroende och dalande opinionssiffror. Den nyvalde partiordföranden Håkan Juholt tvingades att avgå efter mindre än ett år som partiledare efter en svart höst där han hudflängts i den mediala grottekvarnen. I sitt avskedstal sa han: "Jag är född socialdemokrat och jag kommer dö socialdemokrat".

Jag själv är född frikyrklig. Om jag kommer att dö frikyrklig återstår att se, men en sak vet jag: detta är mina kyrkliga rötter vare sig jag vill det eller inte och jag måste på något sätt förhålla mig till dem. Det finns mycket jag har svårt för inom svensk frikyrklighet men det finns också sådant som jag är stolt över och som jag tycker är ett omistligt bidrag till den övriga kristenheten. Jag tänker till exempel på frikyrkornas missionsiver, dess sociala engagemang, entusiasmen, överlåtelsen och betoningen av det kristna budskapets relevans i vardagslivet.

Jag reflekterar över detta när jag med intresse följer den diskussion som just nu förs runt kyrkkaffeborden, köksborden och i bloggosfären i (fri)kyrko-Sverige efter en artikel i den kristna tidningen Dagen av teol dr och förre rektorn vid Evangeliska frikyrkans teologiska seminarium, Sigfrid Deminger. I Demingers inlägg "Frikyrkligheten bar inte" kritiserar han det han uppfattar som en förtunning av teologin som tar sig uttryck i ett trivialiserat gudstjänstliv,
en brist på vördnad där ingenting längre tycks heligt och där Bibelns texter har en undanskymd plats. Han avslutar sitt inlägg med att säga att Svenska kyrkan och den liturgiska formen blivit hans och många andras alternativ.

Jag kan känna igen mig och delar många av Demingers tankar och delar mycket av hans vånda över den frikyrkliga gudstjänstens trivialisering och den interna sekulariseringen. Men den verkliga faran för idéburna rörelser, som t ex frikyrkan och arbetarrörelsen, är att när idéerna försvagas, då försvagas även rörelserna. En gång var frikyrkorna närmast en revolutionär kraft på idéernas område. Men hur ser det ut idag? Frikyrkorna växte fram som idéburna rörelser som förändrade människors liv och hela samhällen. Människor lyftes ur fattigdom och demokratin började spira. Idag består den svenska frikyrkligheten till stor del av en ganska välmående grupp medelklassmänniskor med småborgerliga värderingar (jag själv är inget undantag!). Jag tror att den frikyrkliga andligheten i mångt och mycket är en spegel av dess idéer, den hör i alla fall ihop med vilka tankar och visioner som bär oss. En urvattnad andlighet har dåliga förutsättningar att överleva.

Samma vecka som Deminger publicerade sitt inlägg hade den helt sekulära tidningen Focus en mycket intressant artikel med rubriken "Återuppståndelsen" och ingressen: ”Sekulariseringen i Sverige har avstannat. Nu går de unga i bräschen för religionen”. I artikeln refereras till flera religionssociologer och forskare som kan visa att sekulariseringen i det svenska samhället – som ända sedan 1950-talet i allt snabbare takt ökat enligt de olika mätdata som sociologerna använt – nu verkar ha avstannat. Fler talar om en religiös förändring. Magnus Hagevi, en av dessa religionssociologer, går så långt att han påstår att det svenska samhället genomgår en ”sakralisering” – att tro och religion betyder allt mer för allt fler människor. Hans studier av data från SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar på ett ökande intresse för religion i de yngre generationerna. Det handlar inte om några stora tal,men resultatet är häpnadsväckande. Det är inte bara de allra äldsta som är intresserade av religionen. De som är födda på 1960-talet eller senare är lika intresserade, visar dessa siffror.

Det finns mycket att säga om det här och jag kommer säkert att återvända till detta i någon senare bloggpost. Det man med säkerhet kan säga är att tro och religion inte på något sätt har spelat ut sin roll i det postmoderna samhället. Men i samtidens krav på identitetsskapande har religionen och tron blivit ett hjälpmedel att uttrycka sin identitet med, snarare än – som tidigare – något som man självklart måste göra uppror mot. Förr var normalläget att vara ”religiös” och man hade möjlighet att välja bort det. I Sverige (och Finland?) idag är normalläget att inte vara religiös - men det är ett tillgängligt val, inte minst för unga människor.

Tänk om kyrkorna – vare sig de kallar sig frikyrkor eller något annat, de som för 100 eller 150 år sedan kunde attrahera unga människor med sina revolutionära idéer - också idag kunde vara ett attraktivt alternativ för sökande människor. Jag tror att de yttre formerna (hur man firar gudstjänst osv) har en viss betydelse. Det är nämligen ett synligt uttryck för den andlighet som finns ”innanför”.