På resande fot

Mamma och pappa kom hem från sin weekend i södra Toscana, och när vi tittade på kartan kom jag att tänka på en fin resa som jag hade förmånen att göra genom vårt härliga Toscana i fjol höstas tillsammans med Församlingsförbundet.

Som bakgrund bör jag väl nämna att jag jobbade för många, många år sedan som reseledare för Sundqvists Buss - en säsong på heltid, men för det mesta när det fanns behov, vid sidan av mina distansstudier, och senare jobb. Sen när jag började på Nokia blev mina sommarsemesterveckor plötsligt mycket viktigare, och jag kände att jag måste ta mig tid att varva ner lite för att orka med tempot där, så min sista resa gjorde jag med Lindholm Lines ner till Oberammergau passionsspelen år 2000. Minnesvärt!

Livet och åren går, och så ifjol slog det mig att jag ju faktiskt bor i ett väldigt populärt område för resenärer från Norden, och så beslöt jag mig damma av de gamla reseledar- och guidehjärncellerna lite och pröva på nytt. Ifjol somras jobbade jag mest med amerikaner från den närliggande armébasen här och gjorde dagsutfärder, men på hösten kom både österbottningar, tavastlänningar, åbolänningar, nylänningar och ålänningar hit tillsammans med Göran Sundqvist.

Alla resor är speciella på sitt sätt, det är jag den första att säga, men Församlingsförbundets resa var ovanlig så till vida att den också hade en tydlig andlig aspekt, och jag tänkte vad konstigt att det ska vara min första resa efter så många års paus, och hur Gud gärna styr och ställer även i mitt arbetsliv.

Ofta som reseledare fokuserar man mest på de traditionella sevärdheterna och upplevelserna, men inför denna resa fick jag tillfälle att fördjupa mig i den kristna kulturen här i Italien, och ödmjukt inse att jag verkligen bor i kristendomens vagga här, och hur stort inflytande denna halvö - den Italienska stöveln - har haft på trons spridning över hela världe, ibland både på gott och ont.

Med denna grupp hade vi följaktligen en väldigt ovanlig nattvardsgudstjänst i de kristna katakomberna i Rom, och sen kontrasterade vi med att äta lunch i ett romerskt "columbarium"; där de hedniska romarna begravde de sina, och naturligtvis besökte vi Vatikanstaten och dess ovärderliga skatter. Sen åkte vi som pilgrimerna upp till Assisi och tog intryck av Franciskus och Klara av Assisi - båda helgon inom den katolska kyrkan, men även med fotavtryck på Kökar skulle det visa sig!

Att bo här betyder mer än att vara på besök, och för mig räcker det inte att bara skrapa på ytan. Gud känner mitt hjärta och om jag är öppen för nya upplevelser, är Han mer än villig att undervisa mig. Det är mycket jag inte förstår, men det är okej det med, längs vägen bygger jag relationer med mina medmänniskor och lär mig sånt som ingen textbok kan förmedla. Jag hoppas däremot att de frön som strös längs vägen faller i god jord.