I sin bok Unelma rohkeasta elämästä använder Martti Lindqvist cirkusarenan som en metafor för livet. Han gör djupa, kloka analyser. Jag däremot låter fantasin flöda fritt...

Jag funderar på clownen som ler åt alla håll, men samtidigt ser så hjärtskärande ledsen ut. Är han ledsen för att han gång på gång stöter på hinder i sitt planlösa vimsande? Är han kanske trots allt känslig för skrattsalvorna som hans drumlighet ger upphov till? Eller är han kanske sorgsen över att inte ha mod nog att visa den skörhet som finns bakom det stora, påmålade leendet?

Lindansaren är på många sätt clownens motsats. Inte bara för att hon bokstavligt talat är på en högre nivå, utan främst för den extrema fokuseringen. Hon flyttar sig från punkt a till punkt b och därmed punkt och slut. Fokuseringen på linan är livsviktig.

Liksom lindansaren litar akrobaterna på sina färdigheter och på skyddsnätet. Men också på varandra, det sociala skyddsnätet. Modigt kastar de sig ut i luften och litar på att de andra tar emot, ger ny kraft för nästa sväng och sedan igen tar emot uppe på avsatsen när uppgiften är avklarad.

Lejontämjarens utmaning är på annat sätt farlig. Är det sig själv eller andra han vill visa sitt mod inför den våldsamma energin i lejonet? Vad är det egentligen han utmanar?

Trollkarlen utmanar synen på verkligheten. I hans händer sker sånt som inte borde kunna ske. Kanske det är bäst att blunda.

Cirkusdirektören är ett kapitel för sig. Hans visioner och ego får inte plats i den här fantasin. Stackarn, han som är van vid att stå i strålkastarljuset. Ensam. Först. Störst.

Hur ser din dröm om ett modigt liv ut?