I Guds hand
Hon kommer inte till mottagningen på avtalad tid. Jag har träffat henne sporadiskt under flera års tid. Ibland har hon kommit enligt överenskommelse ibland varit försenad och någon gång uteblivit. Min första reaktion är irritation med en vag underton av oro. Jag blir distraherad av en annan arbetsuppgift och arbetsdagen fortsätter. Nästa dag frågar jag mig varför hon inte dök upp och försöker ringa hennes senast antecknade telefonnummer, numret kan inte nås svarar operatören. Jag lämnar saken.
Det är ett par månader sedan det uteblivna besöket på mottagningen. Jag sitter i kyrkbänken och tacksägelserna över de avlidna läses upp. Jag hör hennes namn, 38 år och nio månader gammal blev hon. Jag fylls av frågor, av sorg för hennes barn men också av tacksamhet, ett långt lidande har kommit till ett avslut.
Vi får inte alltid svar på våra frågor, eftersom jag arbetar i en större stad är det sällan grannar eller vänner vet berätta vad som hänt. Eftersom jag har arbetat länge i samma församling kan jag ibland på något sätt få höra vad som hände. Det stillar min oro litet.
Ytterligare några månader senare, inför julen ringer hennes mamma och vi har ett långt samtal. I min yrkesroll är jag lyssnaren, stödaren, den som finns där för att ge hopp. Som medmänniska berörs jag av hennes dödsfall och familjens situation. Att gå bredvid en hjälpbehövande betyder inte att vi kan förhindra lidande eller göra allt bra igen, att acceptera det gör ont. Endast Gud kan göra slut på lidandet.

























