Ännu litet om brev

När författaren Yvonne Hoffman skriver Man hittar en bunt brev och förlorar sig i en annan värld (”Spåren efter Mitja, Breven till Ingrid 1896-1899) vet jag att det är just så.

Brev är hudlösa. De är som dagboksdialoger, samhällsbeskrivningar, samtal om och om igen där vi fortsätter på ett ämne vi kanske startade för tre brev sedan och vi skriver lite om vädret och kanske hälsningar från nära och kära och så fortsätter samtalet.

Vi tänker tillsammans. Det är ett utbyte av tankar som puffar på, överraskar, förargar, ventilerar, lär.

Vem hinner skriva brev idag? (Och litar man på posten? Den känns osäkrare än förrförra sekelskiftets postväsende.) Vem hinner analysera eller tänka igenom sin tillvaro – i både smått och stort? Hur mår dina föräldrar? Den ständiga migränen, vad ska du göra åt den? Hur var bröllopet, hur klädde sig folk, vad bjöds det på? Nu kommer syrenen att blomma i bersån om bara några dagar. Känner du doften? Skollovet börjar, vi skrivs. Jag skriver från min resa.

Brevens färg, kuvertets utseende, frimärkena. Ljudet av papperet då jag läser.

Nu för vi vida diskussioner på nätet, var och en sin monolog. Vi tycker till med några ord på sociala medier. Vi tycker ofta svartvitt. Och alla livsnyanser försvinner, tanketrådar, långa utredningar och vändningar och utdragen väntan. Alltid en väntan på ett brev. Om det ändå skulle ha kommit. Har han svarat? Har hon haft tid att skriva redan?

Vi tänker tillbaka och tänker framåt för att leva nu. Det är viktigt att välja och att bolla med sitt samvete, höra andra, loda djup. Vi gör val och brevskrivningen har fungerat som vägledning, att hitta rätt i livet när det gäller studier, äktenskap, tankar om Gud. En plattform för tankeutbyte, drömmar och ett andrum. En möjlighet för kritiskt tänkande, genomgång av svåra livsskeden, processande och förklarande av politiskt skeende i oroliga tider, ett sätt att förstå sig själv och omvärlden och det existentiella.

I Psaltarpsalm 139, som ett brev till Gud, trängtar David efter vägledning: Herre, du rannsakar mig och känner mig. [ ] Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.