Recensioner
Kärlekens fortsättningskrig
Det finns en sak man inte ska göra innan man sätter sig ner och läser Århundradets kärlekskrig: surfa på artiklar om Ebba Witt-Brattströms skilsmässa från akademiledamoten Horace Engdahl eller se intervjuer med någondera på SVT-play. De leder till sådan förvirring att man glömmer bort vad det egentligen handlar om: litteratur.
Århundradets kärlekskrig är en roman om ett par som slutat älska varandra. Vi kan alla känna igen oss.
När de diskuterar sitt sexliv kan det till exempel låta så här:
Han sa: / Låtsad kyla / skulle jag ha kunnat acceptera. / Det är ett gammalt kvinnligt knep / som vi män genomskådar. // Men detta är något annat: / ett stenhårt avvisande.
Hon sa: / Kunde du åtminstone / låta bli att springa omkring / naken i lägenheten / med din tjocka buk.
Så här går de på, från ilska och spydigheter till kris, ånger, försoning, en fasad av välvilja, våld. Hon mästrar, han okvädar, de bankar litterära referenser i skallen på varandra, hon rasar poetiskt som en sviken Sapfo, han svarar nedlåtande, ibland så korkat att man känner att hon är så ointressant för honom att han inte ens behöver säga något intelligent.
Det här är inte en roman om varför ett par slutar älska, det handlar ju om partsinlagor. Vi får givetvis ta del av deras åsikter om saken, men frågan är hur tillförlitliga de är.
Alla som någonsin levt i ett förhållande vet att det är två icke-på-alla-sätt-älskvärda personer som sitter där tillsammans genom år av frukostar, luncher och släktkalas. Båda tenderar att brista ut i ointressanta monologer. Man kollar inte alltid in den andras flackande blick. Förr eller senare inser båda att den andra stundvis är självgod och har utvecklat martyrminer.
Allt detta är vardag.
Men vi kan leva med det så länge vi älskar.
Hon och Han i Århundradets kärlekskrig ser på varandra med fasa och vämjelse (ibland med en nostalgi som både de själva och den andra kan missta för kärlek) – och det är det här som är så fruktansvärt med den här boken.
Hopplösheten, ledan, diskussionen som inte leder någonvart, hoppet som tar sig en tur till vallgraven och tittar ner på de döda kropparna i vattnet. Våldet som han riktar mot henne behandlas turvis som anklagelse, turvis som medicinskt problem (kanske en i smyg framskridande frontallobsdemens?).
Man förstår att det fanns en tid då det inte var så – jag drack de scenerna som en törstande – men den tiden är oåterkalleligt förbi. Den här boken luktar ångest och skam och en kvinnas sönderslagna dator.
Texten saknar den innerlighet som präglar Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga, som den går i dialog med. Den är kallare.
Ändå känns den på något vis sann och nödvändig.
Århundradets kärlekskrig
Författare: Ebba Witt-Brattström
Förlag: Norstedts 2016