Jag är studieledig, men famlar efter struktur och disciplin i vardagen och en rimlig balans mellan skrivjobb och tid för studier. Jag har en termin på mig och redan hägrar målet där framme i maj, det arbete jag längtat efter så länge, det som också skulle ge vår familj lite trygghet och kontinuitet. Rädd är jag också, och orolig över att pengarna inte skall räcka, att jag inte skall klara av mina sista tenter, att jag skall snava och trilla på slutrakan. Det krävs en storsatsning för att jag skall klara det och ju större insatsen är desto större blir också rädslan att misslyckas. Så konstigt, jag känner inte alls igen mig i det här nästan förlamade tillståndet.
Jag famlar efter tröst i litteraturen. ”Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd”, skrev Tove Jansson. ”Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge”, skrev Verner von Heidenstam. Jag har nog aldrig varit övermåttan förtjust i Heidenstam och det där bågskjutandet lockar inte alls. ”Blott de tama fåglarna har en längtan, de vilda flyger”, skrev Elmer Diktonius. Honom gillar jag, men det hjälper inte när jag mest av allt känner mig som en förvirrad höna med begränsad flygfärdighet.
Jag prokrastinerar, skjuter upp. Jag får för mig att det är viktigare att städa undan julen, söka upp snöskoveln som blåste bort i stormen, bära in ved, skriva de där recensionerna som jag är så sen med, hjälpa mina vuxna barn att söka arbete. Hjärtat och tanken fladdrar än hit, än dit. Nätterna blir långa och sömnlösa.
Just när jag tror att jag håller på att bli vansinnig slås plötsligt en hemlig dörr upp på vidgavel i vardagens hårda betong. Glädjen bryter fram som en glad klarinett. Solen kikar fram mellan molnen och får husväggen att glöda. Jag tittar ut och koltrasten har hittat till fågelbordet och jag påminns om Ylva Eggehorns älskade psalmrader om närvaron bortom bilder och stridsbanér, om Gud som vinden som säger att det skall komma en vår:
”Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar
och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv skall bära mig; jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen.”
