En av de böcker jag läste under semestern är Karin Erlandssons deckare Missdåd. Det som lockade mig till att läsa boken var att hon placerat handlingen i sin hemstad Nykarleby år 1992. Det året bodde och arbetade även jag i staden. En del av handlingen utspelar sig till och med på min dåvarande arbetsplats, tidningens lokalredaktion.
Erlandsson beskriver ingående och korrekt miljön i Nykarleby. Till och med den nuvarande placeringen av redaktionen går att känna igen. Men författaren har tagit stora friheter att beskriva arbetet på lokalredaktionen år 1992, vilket hon naturligtvis har rätt att göra.
Den största avvikelsen från verkligheten är att hon låtit tidningen anställa tre journalister och en fotograf i staden. Det hade varit välkommet, för vi var bara två och idag är det knappt en. 1992 fanns också en konkurrent med en egen lokalredaktion i staden.
Visst var arbetet mycket dramatiskt ibland, men någon mordgåta löste vi inte. Sommarfesterna och liknande uppdrag som Karin Erlandsson beskriver var i stor utsträckning vår verklighet. Och så hårdbevakade vi pälsdjursnäringen.
1992 skrev vi på den första generationens dator, en plåtlåda vid namn Kaypro. Vi skrev en grön text på en liten svart skärm. Skrivprogrammet fanns på en femtumsdiskett och texterna sparades på en annan. Texterna sändes till centralredaktionens dator med ett väsande och plingande modem. Och musen var bara något som katten jagade.
Men datorer, det hade vi.
