Jag kan förstå riskerna med att berätta om sin fasta. Det kan bli tävlingshets, känslor av mindervärde eller det som på bloggska kallas för ”oversharing”, att bjuda på för mycket av det egna hemliga. Och visst förstår jag att det är Gud som ska stå i fokus under fastan, inte mitt nej till animalier.
I en enhetskultur där fasta var något som alla höll på med kanske det fanns behov av att hålla fastan privat. Men vi är inte där nu. Vi lever i en tid där den kristna tron blir allt mera obekant, samtidigt som många längtar efter en livsstilsförändring. Är det inte snudd på egoistiskt att hålla inne med den fina gåvan som fastan är? Att inte berätta ens lite grann om hur fastan kan tolkas i moderna människors liv, i mitt liv?
Ett viktigt drag i urkyrkans asketism var faktiskt kommunikationen. Uppvisningen, manifestationen. Pelarhelgonens fasta var inte direkt hemlig. Inte ens eremiterna i sina grottor försvann från kartan. En väsentlig del av deras asketism var att vanliga människor visste om att de fanns. Genom sin fasta kommunicerade eremiterna att något var så fel i samhället att de inte kunde tjäna Gud innanför stadsmurarna.
Fasta är inte enbart inre viskningar, det är också högljudd samhällskritik.
