När det gäller att skicka hjälpsändningar till flyktingläger, till exempel i Jordanien, har Svenska kyrkan rena papper. I själva verket fungerar den här delen – den diakonala mycket bra. Devisen att hjälpa inte ”för att de är kristna utan för att vi är kristna” kunde mycket väl också gå för det arbete som utförs inom ramen för den evangelisk-lutherska kyrkan här i Finland via Kyrkans utlandshjälp och Finska Missionssällskapet.
Däremot är det sämre ställt med det politiska stödet. På sistone har massförföljelsen av kristna i Mellanöstern lyfts fram synligt i Sverige i sekulära medier. ”Världen” har noterat att de gamla kristna kyrkorna i regionen töms och deras gudstjänstfolk slaktas. Och kyrkans reaktion?
Håkan Sandvik noterar att Svenska kyrkan under de senaste fyra årens kyrkomöten behandlat motioner som krävt ett aktivare stöd från kyrkan till de förföljda kristna. Varje gång har motionerna avslagits med hänvisningar till att det redan görs sådant arbete genom humanitärt bistånd och via ekumeniska organ. Orsaken ser Sandvik bland annat i en rädsla för att underblåsa felaktiga hotbilder med förenklingar om motsättningar mellan kristna och muslimer. Det är klokt, och ändå: ”Det är inte muslimer som förföljer kristna men det är nog grupper av extrema muslimer och det måste man få säga”. Behovet av att ta avstånd från onödig polarisering får inte hindra att kyrkan tar avstånd från verkliga förföljelser och agerar politiskt, menar Sandvik.
Sneglar vi återigen på vår egen kyrka är det ännu sämre ställt här. Här har kyrkomötet inte alls diskuterat solidaritetsaspekten med de lidande kristna i andra kyrkor.
Det största sveket är ändå det andliga. Det är blicken som flackar bort från mobbarringen på skolgården.
Ur det perspektivet får den starka betoningen på kyrklig materiell hjälp en obehaglig bismak. Det är inte plåstren på de skrubbade knäna den mobbade längtar mest efter. Det är någon som heligt vred ställer sig rakryggad och samlad framför mobbarna och säger: Låt bli min syster! Du får inte göra så här! Du har ingen rätt till det!
Henne saknar våra systerkyrkor. För att låna Håkan Sandviks ord: ”De kristna i Mellanöstern har inte i första hand bett om ekonomiskt, humanitärt eller politiskt stöd, även om allt detta är viktigt. Det de ber oss om är att inte glömma bort dem.”
