Vandra med i det mörkaste

Det finns gott om information och råd om depression. En samling tillhandahålls av det statliga rikssvenska organet SBU som har sammanställt en enkel och handfast nätbroschyr. Det sympatiska med just den är att den vid sidan av behandling och mediciner hela tiden kombineras med insikten om hur viktigt det är att de som drabbas har människor omkring sig som vet hur det är ställt och som bryr sig om. När mörkret för någon in i depression är något av det viktigaste och samtidigaste svåraste av allt att försöka hålla kvar i rutiner för vardagen, att komma sig upp ur sängen, ta den där ena promenaden, att äta regelbundet, att söka kontakt med andra.

Oftast behöver man mer stöd än de närmaste kan ge. Yrkesmänniskor som läkare och psykologer är till stor hjälp. Men utöver dem är det bra att få kontakt med någon att tala med, en medvandrare som orkar lyssna och finnas till i det allra värsta. Kyrkans diakoni nämns i det här avseendet inte bara en utan två gånger i texten. Här finns medvandrarna som många gånger går de allra svåraste vägarna tillsammans med dem som lider.

Sätt inte ljuset under skäppan, dölj det inte lyder en av de kända uppmaningarna i Bibeln. Nej, men dölj inte heller ditt mörker! När det slår till behöver du stödet från dina närmaste och din familj.

Vi är ljusmänniskor och tillsammansmänniskor. Vi behöver varandra. Utan varandras omsorg och omtanke är vi ensamma och skyddslösa.

Herdebrasorna i natten över Betlehems äng tändes inte första gången som lämplig rekvisita till Jesu födelse. Det hade väntats och frusits många nätter innan dess. Mörkret hade slukat ljuset någon meter utanför radien av eldsken.

Men ett av kodorden är det underförstådda ”tillsammans”. ”Låt oss gå!” ska herdarna så småningom säga. Till dess delar de både mörkret och elden. Adventstiden är ännu inte festen. Det är en viktig tanke när julkarusellen tar fart.

I den tid av eftertanke som advent utgör finns en uppmaning att ta oss tid att se varandra – och en chans att syna oss själva och våra livsval.