Ni som vet vad som behöver göras – kör!
I DEN LJUMMA sydamerikanska kvällen åkte vi ut ur stan på missionärens Harley-Davidson, han vid styret och jag bakpå; ett sammetsbrunt sorl av röster, rangliga hus med svaga lampor som flimrade förbi utmed gatan.
Missionären accelererade så jag höll på att falla av baklänges; hans långa, blonda hår fladdrade över mina glasögon. Vi körde ut till rehabiliteringshemmet för knarkare. Män spelade fotboll. Någon hade under sin glans dagar smugglat heroin ända till Helsingfors.
"Här fick han göra det han var kallad till. Vara den han var. Leva i sina gåvor."
Under min vecka med missionären insåg jag hur han här, långt borta hemifrån, fick göra det han var kallad till. Vara den han var. Leva i sina gåvor. I byarna, i den spansktalande församlingen, kring hemmet för avhoppade prostituerade som hans fru drev.
Därhemma i Finland var det mest som om han redan inför besöken kände hur skjortkragarna skulle komma att skava, slipsen kväva och diabilderna blända. Därhemma fanns mycket han slapp på missionsfältet.
EN AV FINLANDS evangelisk-lutherska kyrkas åtta officiella missionsrörelser valde nyligen, efter en tid av inre turbulens, ny ledning. Ett gammalt tal inifrån organisationen från 2023 dök upp.
Det var den föregående missionsledarens linjetal, där han hade vädjat om fokus på det viktiga – att nå folk som ännu inte hade hört om Jesus med evangelium.
Då hade hemmafronten istället mest grälat om hur detta evangelium skulle läsas och uttolkas i Finland. Man hötte med plånböckerna och hotade med församlingsanslagen, från både ”liberalt” håll, och ”konservativt”.
Vad som hände sedan är rätt så oklart i offentligheten. Men missionsledaren som med livserfarenhet från tre kontinenter hade förespråkat kompromissens, eller snarare fokusets tredje väg, missionens väg, fick gå.
"Snälla, fler berättelser nu från gräsrötter och fotfolk som kan se olika på Bibelns och trons finesser, men ändå fokuserat arbeta sida vid sida för samma mål."
KYRKAN hamnar där nu, gång på gång. Uppdragets väg ligger under vatten. Till och med i kyrkomötet anklagar man nu varandra för att syssla med djävulens verk.
Väckelserörelserna får höra om sitt glasartade stirrande på den rena läran; folkkyrkan om sitt fegt jesuslöst socialetiska flum.
Vi har skrivit om det förut. Att det måste finnas frågor kristna kan enas om och samlas kring. Ta hand om och ge hopp åt de svaga. Att både ge dem bröd och lära dem att be.
Sluta, från vardera sidor, spegla uppfattningen om Bibelns kärna i en liten människogrupp som transmänniskor eller homosexuella.
Pröva bibelläsningen mot större och bredare frågor i livet, kanske? Rikedom och fattigdom. Gemenskap och ensamhet. Frid, fred och försvar. Finn varandra och kompletterande pusselbitar i era traditioner istället för att hamra fast skillnader.
SNÄLLA, nu skulle vi egentligen behöva höra fler berättelser från gräsrötter och fotfolk som kan se olika på både Bibelns och trons finesser, men ändå fokuserat arbeta sida vid sida för samma mål. Har ni dem, så hör av er.
Vi vet att det finns de av er som liksom kör ut i kvällsljuset på era motorcyklar, i era bilar, till platser dit ni vet att Jesus skulle ha gått. Och där ni vet vad som behöver göras.

























