Råholmsvägen 7

Veckan i Finland bjöd på nytt. Hon har plockat tranbär, känner till reglerna för älgjakt, vet hur man röstar i kommunalvalet. Hon kan också gå ensam till butiken, vilket hon aldrig har kunnat göra i de länder där hon bott.

Vi satt i soffan och tittade på nostalgiska foton från 1940- och -50-talet. Fröken hade just stått 20 minuter i duschen trots mina protester. ”Det är så skönt då vattnet rinner över mig!” var förklaringen. Jag konstaterade att då jag var tio fick vi varmt vatten i vårt hus bara på torsdagarna.

Då vi skulle bada lyfte vi bort alla saker som förvarades i badkaret. Det fungerade nämligen som extra garderob. Vi hade bara två, små, riktiga garderober. En dag då mamma öppnade det överfulla linneskåpet föll allt över henne. Där satt hon på golvet bland lakan, handdukar och kläder och grät: ”Måste jag hela mitt liv bo så här trångt?”

Vårt hem var 42 kvadrat  på Råholmsvägen 7 i Helsingfors. Där bodde mamma, pappa, syster och jag. Där bodde också, i tur och ordning, kusin Iris som studerade vid universitetet, barnsköterskan Doris från Folkhälsan och ”flickan från landet”. Plus resande släktingar. Alla rymdes in. Vi hade ju två rum. Min lekkamrat Raija hade bara ett. Om vi drabbades av klaustrofobi var det bara att titta ut genom fönstret. Där fanns Sibeliusparken.

”Men du hade ju ingen privacy”, sa Emlia förvånad, såg på fotografierna och tröstade mig sedan: ”Men det ser så fint ut i alla fall.” Visst var det en fin labyrint. Allt skulle vara lika vackert som det hade varit i Viborg: gladiolus i vasen, tavlor på väggarna, två stora länstolar där mamma och pappa läste högt om kvällarna, pianot, ställningen för porslinsblomman, radion, soffan vars madrass vändes till natten och breddades med en skumgummiremsa och fanerskiva med ben.

Men det mest kreativa fanns i det andra rummet. En heteka. Den undre delen (extra garderob nr 2) innehöll allt som kunde behövas och måste sparas efter kriget. Hetekans dagsliv var ett mästerligt pussel. Skumgummiremsan från andra rummet lades längs kanten, bocksängen som min syster sov i lades mitt i, sängkläderna runt. Så drogs ett vackert dagtäcke över det hela. Perfekt – tills en tant satte sig på kanten och hela härligheten rasade.

”Var fanns tv:n?” frågar barnbarnet. ”Det fanns ingen tv i Finland på den tiden. Och om vi absolut måste ringa så gick vi till grannen. Om någon ringde till oss kom grannen och hämtade oss.

 ”Ingen telefon?” sa Emilia och plockade upp sin iPhone.”Hur kunde du leva utan telefon?” Utan att vänta på svar slukade hon tranbären från den uråldriga myren i Savolax.